Coronapandemin har påverkat oss alla, om än på olika sätt. Sjuksköterskan Maria Svensson arbetar i vanliga fall på Operationsenheten i Ängelholm på Dagkirurgin. Under den rådande pandemin kastades hon rakt in i en ny och skrämmande verklighet på intensivvårdsavdelningen för covid 19-patienter på Helsingborgs lasarett.
Jag har arbetat som sjuksköterska sedan drygt tio år, och har varit på Operationsenheten i Ängelholm i snart fem år. Där ansvarar jag för förberedelserna inför operation och den postoperativa övervakningen. Våra patienter är förhållandevis friska och vi bedriver bara planerad verksamhet måndag till fredag. Jag känner mig väldigt trygg i min yrkesroll. Att vara sjuksköterska är ett fantastiskt yrke. Det känns meningsfullt och jag får möjligheten att hjälpa människor när de behöver det som mest. Att känna sig behövd bidrar till en stor arbetsglädje.
När coronaviruset kom till Sverige följde jag med i nyhetsrapporteringen och läste allt. Hemma följde jag Folkhälsomyndighetens presskonferenser med familjen. På jobbet kändes det i luften att det skulle ske en förändring. Vi blev tillsagda att uppdatera oss på all möjlig kunskap. I Stockholm förvärrades situationen och i Helsingborg byggdes det upp ett tält för omhändertagande av covid 19-patienter. Bristen på läkemedel och skyddsutrustning påverkade även oss och vår verksamhet stramades åt. Strax innan påsk fick jag och några kollegor reda på att vi skulle gå en utbildning i Helsingborg. När vi kom dit visade det sig vara en ultrasnabb intensivvårdsutbildning på åtta timmar, och efter påsk fick jag reda på att jag skulle börja arbeta på Covid-IVA, intensivvårdsavdelningen för patienter med covid-19. Det var på riktigt nu. Det var ingen mardröm. Jag ska göra detta på riktigt.
Jag hade förstått att det skulle bli en enorm utmaning, men jag var aldrig beredd på det som mötte mig. Skyddsutrustning hade jag aldrig tidigare haft på mig, inte ens provat, då det är en bristvara. Jag hade en hjälmmössa, en lång skyddsrock, andningsmask och visir. Andningsmasken satt helt tätt och det kändes tungt att andas. Och det var så varmt. Man svettades hela tiden. Eftersom hälften av personalen inte kände varandra tejpade vi fast lappar med vårt namn och vår kompetens på skyddsrockarna. Det var bara ögonen och skorna som syntes bakom skyddsutrustningen. Vi gick in i salen och slöt upp i ett team kring patienten. Jag som assisterande sjuksköterska till intensivvårdssjuksköterskan.
Vad som händer där inne bakom dörrarna på Covid-IVA, är nästan omöjligt att beskriva. Först såg jag knappt patienten. Utan bara alla maskiner, respiratorn, slangar och läkemedel kring patienten. Det pep överallt och hela tiden. Det var en helt surrealistisk syn. Jag blev chockad över hur fruktansvärt sjuka de här patienterna är.
Under arbetspasset har man skyddsutrustningen på sig hela tiden, bortsett från under sin rast. Vi fick en paus, ibland två. Där inne på salen kunde vi varken dricka, äta eller gå på toaletten. Jag kände en stor press därinne. Även om jag aldrig hade patientansvar, så ansvarade vi ju alla för patienten och över de moment vi själva utförde. Sjukvården är så extremt avancerad. De läkemedel som används där inne är riktigt potenta och ges i en central venkateter i halsen. Vården präglas av extrem noggrannhet och det är jätteviktigt att göra precis allt rätt. Jag fick utföra arbetsuppgifter jag aldrig tidigare utfört. Stundtals kände jag mig helt ny i min profession. Och det var en riktigt jobbig känsla, att inte ha kontroll. Jag trippelkollade mig själv när jag stod i läkemedelsrummet och blandade de olika läkemedlen.
Varje dag inne på Covid-IVA var det läskigaste jag gjort. Kroppen vande sig allteftersom i skyddsutrustningen, men jag hade svårt att släppa mina höga ambitioner och läste på mycket mellan mina arbetspass. Det tog mycket av tiden från familjen. Jag var helt slut när jag var hemma. Den här pandemin kommer att pågå länge och efter fem veckor blev jag förflyttad till uppvakningsavdelningen i Helsingborg för avlastning. Om läget förvärras i Skåne kommer jag återigen gå in och hjälpa till.
Det tog flera veckor innan jag kände att jag själv gjort nytta inne på Covid-IVA. Att jag liksom var good enough. Så här i efterhand är jag oerhört tacksam och stolt över min insats.
Jag är väldigt imponerad över all personal inne på Intensiven, de är helt fantastiska. Tänk att de räddar liv på sina arbetspass. Jag har också sett vilken fruktansvärd sjukdom detta är. Att helt friska människor kan bli så sjuka, och vi förstår inte varför. Det kan provocera mig när jag ser att livet bara fortsätter med fint väder och fulla uteserveringar, att vi alla inte tar detta på allvar. Vi måste vara rädda om oss själva och varandra för det finns ingen som går säker från den här sjukdomen.
Text: Katia Boberg
Foto: Martin Olson