Tonfisken sjunger upp igen

På bilden syns Mogens Mogensen (med Paul Pålsson), arkitekten som präglat Helsingborg, med en tonfisk av rejäl storlek.

1964 fångades den sista tonfisken med spö i Öresund. Sedan försvann bjässarna plötsligt. Efter 50 år finns nu chansen att få syn på tonfisk igen. Sven Wittgren var med när det begav sig och minns hur havet kunde koka av hoppande tvåhundrakilosfiskar utanför Mölle.

1959 träffar Sven Wittgren sin blivande hustru Marianne. De bor båda på Råå och det gamla fiskeläget är inte större än att de förstås känner till varandra sedan tidigare, men det är nu de blir ett par, i trakterna kring studenten. Och det är nu Sven introduceras för fiskarna i havet. Dem har han inte brytt sig om nämnvärt tidigare, men Marianne är dotter till en viss Anders Pålsson och blir man svärson till honom är det bäst att träna upp sjöbenen. Anders är profilen som svarat för en märklig bragd när han fotbollssäsongen 1940 blir allsvensk skyttekung för Hälsingborgs IF. Under säsongen gör han 17 mål. Det märkliga är att han inte gör något mål alls i fler än hälften av matcherna, alla 17 kommer på bara nio matcher. Säsongen efter blir han svensk mästare med HIF.

Men Anders Pålsson är också fiskarsonen som själv har fiske som binäring och som senare i livet ska sadla om och bli yrkesfiskare på heltid. 1959 tycker han att den blivande svärsonen Sven ska följa med honom ut på sundet och hjälpa till med garnen. Det blir många turer och ganska snart börjar Sven också hjälpa till när det ska fångas tonfisk med spö. Tonfiskarna har blivit mer sällsynta men de är fortfarande en vanlig syn i skarven mellan Elvis och Beatles.

– Jag minns när vi hade varit ute en hel dag utan att få syn på en enda tonfisk. Vi låg någon distansminut norr om Kullen när det började skymma. Vi bestämde oss för att gå in mot Mölle för att lägga till och åka hem till Råå. Då började havet plötsligt koka av hoppande tonfiskar. Var vi än tittade såg vi tonfiskar på ett par hundra kilo. Havet fullkomligt kokade! Det var hundratals. Men det var för sent på dagen för att börja fiska. Vi kom tillbaka till Mölle i ottan men då var det inte en enda fisk kvar.

Tonfisk lossas 1954

Tonfisket är en happening i Öresund redan på 40- och 50-talen, i alla fall ner till Ven. Längre går de inte. Jussi Björling är en av dem som tar plats i en tonfiskstol i fören på en av båtarna som ute på sundet. Prins Bertil är en annan. Och Mogens Mogensen, arkitekten som präglat Helsingborg med byggnader som Idrottens hus, Stadshuset, Simhallsbadet och den gamla brandstationen. Kronprins Gustaf Adolf är ute, liksom advokat Welander och hjärtspecialisten Clarence Crawford. Prominenta personer.

– Jag var med när Crawford fick napp. Det blev en fajt men fisken slet sig. Crawford var så upphetsad att han fick ta fram pillerburken han hade för hjärtat. Att fånga en tonfisk på ett par hundra kilo ses som en stor fjäder i hatten. Det är för den tidens sportfiskare vad en hole in one är för en golfare idag. I Snekkersten på den danska sidan finns The Tuna Club som delar ut pråliga diplom till den som krokat en tonfisk.

Här ovan är det en annan prominent helsingborgare, Clarence Crawford, som undrar om det ska nappa.

Båtarna har olika flaggor som signalerar vad som pågår ute till havs. Vid napp hissas en vit flagg. Det är signalen till andra båtar att hålla sig undan. Även färjorna som trafikerar sundet är med på noterna. Om en båt har napp är det ingen som följer ordinarie sjöregler. Tonfiskbåtarna har företräde. Det finns fiskar som släpat på båtar från Helsingör till Viken. Föraren av båten måste vara följsam. Om den 400 meter långa linan kommer i kontakt med kölen är det klippt.

På Råå Vallar och på pirerna inne i city står det publik och spanar efter den gula flaggen med siluetten av en tonfisk. Den betyder uppdrag slutfört. Det blir folksamling när en båt kommer in med ett av havsmonstren. Den största tonfisken som fångas i Öresund med Anders Pålssons båt Saga vid den här tiden väger in på fascinerande 362 kilo. Men en dansk fiskare är sundsmästare med en tonfisk på en bit över 400 kilo. Du är en bit från din barndoms uppmetade abborrar nu. Sven Wittgren är med många gånger och fiskar tonfisk, som hjälpreda på båten. Tonfiske är en lagsport. Du kan inte ta din eka och ro ut med ditt ABU-spö och din Ambassadeurrulle. Du behöver sitta i en Hajen-stol på en stor båt och ha rejäla doningar. Det ska kastas ut makrill och sill för att locka stimmen av jättar. Föraren av båten är viktigare än fiskaren själv. Själva bärgandet kräver uthålliga muskler. Fajten tar ofta mer än två timmar.

Det här är tider som flytt. Men 1960 är slipen som drar upp skutor på Råå i full sysselsättning. På Holms båtvarv ser nya båtar ständigt dagens ljus. Trävaruhandeln finns fortfarande kvar, liksom minkfoderfabriken och Bröderna Linds motorverkstad. Ett 50-tal yrkesfiskare har Råå som hemmahamn. I sundet simmar inte bara tonfiskar, det finns också gott om sjötunga och hummer. Bestånden har växt till sig under 40-talet när kriget stoppat det storskaliga fisket. Anders Pålssons pappa hittar under de åren ett annat sätt att använda båtarna. Tillsammans med sonen räddar han judiska flyktingar från Danmark undan nazismens terror. Det sker nattetid med släckta lanternor.

– Det är länge sedan, det är det. Det är inte så många som kan protestera mot vad jag säger idag. Jag kom med först på slutet, de sista åren vi hade tonfisk. När man tittar på de gamla filmer som finns om tonfisket i Öresund så är jag ensam kvar av de som var med, säger snart 80-årige Sven Wittgren.

Sven Wittgren, foto Martin Olson

Sven är först skeptisk när han får höra rapporter om att tonfiskarna hittat tillbaka till Öresund. Han tror att folk har sett tumlare, och kanske någon enstaka delfin som förirrat sig till den kalla nord. Men de första rapporterna för några år sedan följs av fler. Hösten 2019 skriver till och med Östgöta-Correspondenten om fenomenet i Öresund, och det är ju en landkrabbetidning från en tätort på en slätt långt bort. Men tonfiskarna fascinerar även där. Sportdykaren Jonny Magnusson berättar om hur han blivit lyrisk när han fått syn på en best på flera hundra kilo. Jens Peder Jeppesen på Öresundsakvariet i Helsingör berättar om hur han fått syn på tonfiskar när han varit ute med en gymnasieklass.

– Vi undrade inte så mycket när de försvann, vi konstaterade bara att det tog slut. Deras matfisk försvann, vad skulle de här att göra? Det pratades också om att övergödningen i Kattegatt spelade in. Det är helt klart fascinerande att de är tillbaka, även om det tar lång tid innan de blir lika många som då, säger Sven Wittgren.

2016 börjar Annelie Brand som marinbiolog på Helsingborgs stad. Hon anländer till Öresund ungefär samtidigt som de första tonfiskarna gör comeback. I en kommun som till 20 procent består av vatten är tonfiskarnas återkomst en stor sak.

Annelie Brand

Det var det storskaliga industrifisket ute på Atlanten som dramatiskt reducerade tonfiskbeståndet på 60-talet. Beståndet påverkades direkt, men i ännu högre grad indirekt genom att deras föda försvann när fisket gick så hårt åt bestånden av sill och makrill. Tonfiskarna drog sig tillbaka till Medelhavet och mexikanska golfen, dömda till en betydligt mer anonym och lokal tillvaro. De blev så få att det fanns mat till alla där de var. Orka ge sig ut på matjakt norröver då, liksom. Det här är åtminstone vad forskarna tror.

– För 15 år sedan sattes en massa åtgärder in i Medelhavet, där 90 procent av våra tonfiskar kommer ifrån. När beståndet hade återhämtat sig väcktes den gamla beteendemodellen att migrera upp hit när födan flyttade på sig, säger Annelie Brand.

Fiske är storpolitik och en kommun kan inte göra så mycket för att just tonfiskarna ska stanna den här gången. Tonfisken är utlämnad åt internationella fiskekvoter och internationella miljöbeslut. Men vi kan i alla fall se till att den trivs när den väl kommer hit på jakt efter föda i slutet av sommaren.

– Öresund är faktiskt ett unikt ställe. Det är ett av de havsområden som mår allra bäst, relativt sett. Och det är mycket tack vare trålningsförbudet. Men också för att vi idag har bra miljölagar som ger miljöinspektörer verktyg att minska utsläppen från land. När man är på land förstår man inte alltid kopplingen till havet, men allt vi gör på land hamnar till slut i havet.

– Vi kan ta hand om de två naturreservaten vi har i sundet, och vi kan vara extra rädda om våra ålgräsängar. De finns från en till sex meters djup längs större delen av vår kust och de tjänar som lekgård för små fiskar, de som sedan blir mat åt tonfisken. De är förresten fantastiska att snorkla över, med plattfiskar och annat kul att titta på.

Sedan 2009 är den blåfenade tonfisken internationell klassad som starkt hotad. Du får inte försöka ge dig på att fiska upp en, det är strängt förbjudet. Men i sommar kan du i alla fall få syn på en igen, 50 år senare. Det betyder hopp.