Smith & Thell om press, fest och grammisar

Efter hitsen ”Forgive Me Friend” och ”Hotel Walls” är duon Smith & Thell redo att ta nya kliv på den internationella popscenen. Vi lät skribenten Pontus Holmgren – sångare i 90-talsgruppen Pontus & Amerikanerna – träffa bandet. Det blev ett samtal om att möta våren i Skåne, fett ös i Ängelholm och den svåra konsten att riktigt kunna njuta av en grammis.

Vi följer Folkhälsomyndighetens rekommendation- er och träffas över skärmen. Jag befinner mig i Stadshagen på Kungsholmens högsta punkt. Nedanför backen en knapp kilometer bort i gamla Cheironstudion vid Fridhemsplan sitter Maria Smith och Victor Thell, mer kända som Smith & Thell.

Att duon huserar där Dennis Pop och Max Martin för 20 år sedan satte fart på det svenska popundret känns naturligt. Maria och Victor hör idag till svensk pops mest efterfrågade låtskrivare och producenter. Parallellt med bandet jobbar de tillsammans med artister som Molly Sandén, Darin, Danny, Ava Max och Alan Walker.

Duon träffades första gången på The Tivoli i Helsingborg. Maria bokade på den tiden sina spelningar själv och siktade på ett liv som singer/songwriter. Victor såg en karriär som trummis framför sig. Tillsammans bestämde de sig för att skrota sina gamla planer. Istället bildade de Smith & Thell med målet att erövra världen. De ville åka på turné i USA: ”Sitta i en buss och glida runt i det amerikanska landskapet.”

Efter målmedvetet arbete och låtar som ”Forgive Me Friend”, ”Toast” och ”Hotel Walls” har drömmen blivit verklighet. Bandets välsnickrade och omsorgsfullt producerade pop lockar fans i alla åldrar. Dynamiken mellan de ofta storslagna ljudbilderna och Marias förmåga att låta rösten komma nära, väcker lyssnare inte bara i Sverige och USA utan också i länder som Tyskland och Polen.

I mötet med Maria och Victor ser jag en yngre version av mig själv. Som frontfigur i Pontus & Amerikanerna snurrade jag under det tidiga 90-talet runt i popkarriärens karusell. En rolig tid då drömmar blev verklighet, men som också kostade i form av psykisk stress.

Pandemin verkar ha gett Maria och Victor ett välkommet stopp i karusellen. De har fått tid att jobba med det viktigaste, sin musik. Nu släpper de singeln ”Year of the Young” och efter sommaren kommer ett nytt album. Jag pratar länge med Maria innan Victor ansluter. Samtalet börjar i Skåne.

Du och Victor flyttade till Stockholm för åtta år sedan. Trivs du?
Maria: Jo, men jag saknar Skåne. Jag saknar familj, naturen och landskapet. Det tycker jag mycket bättre om där nere. Havet! Inte minst på våren. Det finns inte något vackrare än Skåne på våren. Rapsfälten och grusbackarna och allt det där.

Jag läste att du är på gång att skaffa hus i Höganäs.
Maria: Jag och min lillasyster håller på och funderar. Vi vill ta lite revansch på vår barndom. Det finns liksom inget barndomshem kvar. Vi har tänkt skaffa ett hus hon och jag. Vi har en idé om att vi ska ta ett familjeporträtt och sätta våra huvuden på dörren och så kan vi låtsas att ”här har vi bott i hela vårt liv”.

Varför just Höganäs?
Maria: Min syster bor redan där och jag har blivit lite kär i bygden. Det finns mycket konstnärliga människor där. Jag tycker om Garage Bar, Holy Smoke och hela matcommunityn där. Jag älskar mat.

Du formades som musiker och artist i Helsingborg. Hur var det?
Maria: Helsingborg är en ganska liten stad och det finns inte så mycket att göra. Samtidigt är den tillräckligt stor för att du ska hitta människor att spela tillsammans med. Så för mig har Helsingborg varit en otroligt bra musikstad. När jag började spela ute fanns Ångbåtsfärjan och Tivoli med popkollo på onsdagar. Jag hängde mycket på Gottwalds i Ängelholm – ett litet undergroundställe där det var fett ös på helgerna. Så det fanns mycket runt om i bygden. Studieförbunden Sensus och ABF var också viktiga. Och Dunkers hade en öppen scen där du fick ställa dig och göra vad du ville.

Skulle du säga att Smith & Thells genombrott kom med låten ”Forgive Me Friend”?
Maria: Det hade tagit fart lite innan, men det var inte alls på den nivån som nu. Vi hade varit ute och spelat och hade en publik. ”Forgive Me Friend” började bubbla när vi var ute på turné i Sverige hösten 2018. De fyra sista gigen var det smockat med folk. Det var konstigt att det blev så.

Jag gissar att framgången med låten fick allt runt bandet att ta fart ordentligt.
Maria: Då blev det så mycket att göra att man knappt hann käka lunch. Det var många vändor till USA och Polen och vi var i Rumänien och spelade in en musikvideo. Det hände jättemycket. Jag tror att vi gjorde 60 gig mellan maj och september förra året.

Vad tycker du är det bästa med framgången?
Maria: Att kunna åka och spela och att folk sjunger med. Det bästa jag vet är att stå på scenen och veta … alltså man får lite en radar på folk. Typ ”just du behöver den här textraden, exakt just DU”. Man får ett moment med någon i publiken. Spelandet är det absolut roligaste.

Vad är det sämsta med framgången?
Maria: Att man känner en ny sorts press. En press att det ska fortsätta gå bra.

Livet som popartist – är det som du hade förväntat dig? Stämmer verkligheten med bilden du hade som tonåring?
Maria: Haha, absolut inte. Men jag tycker det är bra. Jag har typ samma liv som jag hade innan vårt genombrott. Jag hänger i studion, träffar mina vanliga kompisar och lagar mat. Ibland får jag lov att dra på mig den stora hatten, klä mig i glittriga saker och stå på en scen. Sedan kan jag sticka därifrån och ta på mig ett par brillor och inte vara med alls. Det är jätteskönt.

Vad är inte som du trodde?
Maria: Det kanske mer är en känsla i kroppen. Att man tror att det ska kännas på ett annat sätt när det går så pass bra som det har gjort. Men det känns mer som … ”vad kul” liksom. Musiken är ju viktigare. Den är det viktigaste. Jag hade kanske förväntat mig att jag skulle få en större rusch, till exempel av att vinna en grammis. Det kändes som en fet klapp på axeln, men sedan har jag inte tänkt så mycket på det.

Jag känner igen mig i den känslan. Vi vann också en grammis med Pontus & Amerikanerna.
Maria: Grattis! Hur kände du då?

Vi gjorde ett framträdande på galan som var direktsänd i tv. Då fick jag en liten tupp i halsen. Det var väl ingen som märkte det, men jag tänkte på det i två tre dagar. Gick omkring och var missnöjd över att jag inte hade gjort ett perfekt framträdande. Det tog över glädjen över att ha vunnit en grammis. Det var konstigt.
Maria: Ja, det där är intressant. Så var det även med vårt framträdande på grammisen. Jag tyckte att det hade gått så bra på soundcheck, att det kändes så enkelt. Men jag var nervös och fastnade lite med mina stora fransar i mikrofonstativet. Och så gick man och tänkte på det, istället för att man vunnit en fucking grammis.

De största upplevelserna är sällan de som ser stora ut utifrån. Det kan snarare handla om att man får träffa någon speciell person eller att man gör en lyckad spelning.
Maria: Ja, verkligen. Jag ska absolut inte tala ner vår grammis. Det är något vi kämpat för så länge. Det var sjukt fint att få den i handen. Men det hade hänt så mycket saker i mitt liv under 2019. Med familjetragedier och Victor var tvungen att göra en ryggoperation, han mådde inte bra psykiskt på grund av det. Han var lite utarbetad. Och jag tänkte mycket på att jag ville att min storasyster hade fått se oss.

Marias storasyster Janna dog i cancer förra året. Janna hade varit som en mamma för Maria efter det att deras båda föräldrar gått bort när Maria fortfarande var barn.

Maria: Samtidigt som det tog fart med bandet, blev mitt privata liv helt åt helvete. Att någon så nära ska försvinna precis när du upplever din största framgång, sådant förväntar man sig inte när man är 14 år och drömmer om en musikkarriär.

Hur klarade du av att hantera förlusten och samtidigt axla din nya roll som popstjärna?
Maria: Ju bättre det gick med låtarna och turnerandet, desto mindre tid fick jag att ta hand om det psykiska. Så på så sätt … jag ska absolut inte säga att corona är något bra, men för mig har det varit en oväntad och välkommen paus. Nu får jag lov att vara i studion och göra musik.

Varför blev det musik för dig?
Maria: Jag skrev min första låt några dagar efter att min pappa gått bort. Det var något som sa till mig: ”Du måste få ut saker.”

Ditt låtskrivande har alltså varit en sorts självterapi.
Maria: Ja, det har behövt vara så. Framför allt med texterna och orden. Det har hänt så mycket konstiga saker i mitt liv. Musiken har blivit en sorts vägran: ”Det inte får vara så här, det måste i alla fall komma ut en liten fin låt av pisset.”

Victor och du är idag eftertraktade som låtskrivare och producenter för andra artister. Att kombinera det jobbet med bandet, var det något ni hade planerat?
Maria: Från början var tanken att bandet skulle vara grejen. Men en dag sa någon: ”Ni skriver ju så mycket låtar, vill ni inte att någon annan ska spela in dem?” Sedan tog den biten av karriären över lite. Vi jobbar ju med det hela tiden. Just nu arbetar vi med bandet tre dagar i veckan och så tar jag låtskrivar-sessions två dagar i veckan.

Maria och jag har pratat i ungefär en timme när Victor ansluter framför skärmen i studion vid Fridhemsplan. Med hälsningsfraserna ur världen leder samtalet in på konsten att skriva en lyckad poplåt.

Det finns många sätt att skriva en låt. Har ni ett eget recept? Ett typiskt tillvägagångssätt?
Victor: Det ser väldigt olika från låt till låt. Jag vet inte alltid vad en låt ska handla om. Men jag vet vilken känsla den ska uttrycka. Nya singeln ”Year of the Young” började med att jag för något år sedan spelade upp en refrängskiss för Maria. Men vi lämnade idén utan att skriva vidare på den. Och så för ett tag sedan – i en bil på väg någonstans – börjar Maria plötsligt sjunga på den där melodin. Hon hade gjort om den lite och hittat orden ”year of the young”. Sedan jobbade vi färdigt låten och gjorde en produktion. Med ”Forgive Me Friend” var det helt annorlunda. Då hade jag ett väldigt tydligt texttema. För mig handlar den om en person som jag förlorade i mitt liv, en vän. Jag visste exakt vad jag ville säga, vad jag ville ha ut i varje rad.

Vad kännetecknar en bra låt?
Victor: Den tar bort dig från verkligheten. Får dig att bli helt uppslukad och glömma tid och rum.
Maria: Det är en jävligt bra låt om den lyckas med det. Victor: För att en låt ska bli en hit ska den få folk att känna något som de inte känner i vanliga fall. En träningslåt ska få dig att känna dig superpumpad med energi. En raplåt ska få dig att känna dig cool. En låt som berör ska få dig att känna dig ledsen. Det handlar nog mer om psykologi än man tror.

Victor lämnar skärmen en liten stund. Då frågar jag Maria om vad hon skulle gjort om inte musiken funnits.

Har du haft någon B-plan i livet?
Maria: Nej, jag har aldrig haft en B-plan. Jag är en sådan där naiv musiker som bara kör på. Men om jag inte hade haft musiken i mig tror jag att jag hade velat bli psykolog – känslor ska benas ut på ett eller annat sätt. Kanske kock. Jag har en dröm om att bli kock. Jag skulle vilja ha en liten taco-truck.

Som låtskrivare är man väl hälften psykolog och hälften kock?
Maria: Jo, det är faktiskt sant!

Vad tror du Victor skulle svara på den här frågan?
Maria: Han hade nog blivit något mer peppigt, men nog något i psykologfacket. Typ livscoach eller motivational speaker.

Victor återvänder till skärmen.

Maria: Visst hade du varit motivational speaker?
Victor: Absolut!