När Samir Chahrour blir anmäld av en lumparkompis för att ha supit i tjänsten vet han inte vad han ska tro. Det är en helt absurd anmälan riktad mot en muslim som inte dricker. Men händelsen tänder en gnista inom honom. 30 år senare har gnistan utvecklats till en hel skogsbrand av ideellt engagemang. Det här är berättelsen om en troende helsingborgare med ett uppdrag: att utveckla en medicin mot intolerans och extremism. Det är också berättelsen om hur kyrkogårdsförvaltningen i Helsingborg lyckades undgå att skapa krigsrubriker över hela världen.
Libanon, 1948. Samirs pappa Mohammed är bara sju månader gammal när han mister sin far. Då har farfadern strax innan mist sin andre son, Samirs farbror. Släkten har alltid varit övertygad om att Samirs farfar – en känslig och empatisk själ – dör av sorg. Mohammed växer i alla fall upp utan en far vid sin sida och kanske är det därför han utvecklar ett extra öga för de behövande.
1969 föds Samir i ett land starkt påverkat av konflikthärdar. Palestinska flyktingströmmar har i årtionden drivit fram demografiska förändringar och ökat spänningarna. När inbördeskriget bryter ut 1975 blir det en svårgreppbar konflikt där olika folkgrupper och politiska partier i landet ingår ständigt nya allianser, där utländsk milis är inblandad och där det finns utländska parter i form av Syrien, Israel, Iran, Irak och USA.
I det krigshärjade landet är det många barn som mister någon nära, och som behöver något. Det är ont om pengar, det finns inga skyddsnät, inga försäkringsbolag som går in och lindrar skadan när något gått rasande snett. Mohammed Chahrour blir en välgörare, en som förmedlar kontakter, en som sätter behövande människor i kontakt med sådana som kan hjälpa. Ofta har han en ung Samir vid sin sida när han rör sig på dammiga gator bland hus som ständigt bär på ärriga påminnelser om tider som inte vill gott.
– Pappa kom på idén att det skulle inredas ett rum som en vårdcentral för fattiga och föräldralösa, dit de kunde komma för att få hjälp. Jag följde med honom runt för att samla in pengar. Plötsligt hamnade vi i slumkvarteren och flyktinglägren. Jag förstod inte. Jag frågade pappa varför han samlade in från fattiga för att ge till fattiga? Jag fick inte ihop logiken. Men pappa förklarade att de fattiga behövde känna sig involverade. Och om de bara kunde avstå ett enda öre så var det bra för deras värdighet och delaktighet.
Det är under de här uppväxtåren Samir lär sig att förstå vad konfliktzoner är. De finns knappast bara mellan krigförande parter. De finns i samhället, bland grupperingar, bland människor som lever sida vid sida. Det är konfliktzoner av en karaktär som han ska komma att stöta på igen långt senare i livet, långt borta i ett annat land. Han ska ägna sitt vuxna liv åt att försöka bygga broar mellan de här zonerna. Samir kallar sig själv för medlare mellan olika kulturer. Det är ingen som har givit honom uppdraget när han startar. Det finns ingen myndighet som efterfrågat hans tjänster, inget religiöst samfund som bett om hans hjälp. Samir agerar på egen hand, helt ideellt. Och vintern 2020 har han mycket att stå i en stad som Helsingborg.
– En pappa i Helsingborg hade skiljt sig och kontaktade mig när dottern dog i en bilolycka. De hade inte delad vårdnad om barnen och han fick inte bestämma över begravningen. Han sa att det kändes som att dö två gånger. Vi samlade ihop några grabbar och gjorde en egen begravningsceremoni, för att dela glädje och börda och lätta på sorgen. Vi hade ingen kropp men vi kunde ändå göra något.
– En annan gång ringde en förtvivlad tjej när hennes pappa gått bort. Det handlade om ett blandgifte, en muslimsk man, en kristen kvinna. Mamman ville begrava mannen på ett kristet sätt, men döttrarna kände att pappan nog hade velat bli begravd enligt muslimsk sed. Det drog ut på tiden och inom islam är det viktigt att begrava en kropp så fort som möjligt. Det blev en kristen ceremoni vid Pålsjö, men sedan en gravsättning på muslimskt sätt. Alla var nöjda. Alla kan ha rätt om man samspelar och pratar om känslor, tankar och syften.
På ett skånskt logement, 1989. Samir har kommit till Sverige och blivit svensk medborgare. Som sådan vill han absolut rycka in i lumpen. Han hamnar som signaltekniker på två olika regementen, P2 i Hässleholm och P4 i Kristianstad. Han är en udda fågel i ett Sverige som fanns för 30 år sedan och som inte längre finns. Det här är innan försvarsnedläggningarna, innan murar föll, medan det kalla kriget fortfarande präglade vilken ordinär nyhetssändning som helst. Samir är troende muslim och sådana finns det inte många av bland grönställen på repövningar och fältveckor runt om i landet. Samir möts ändå av stor förståelse. Han har en major som ser till att hans matransoner sparas till efter mörkrets inbrott, så att han kan sköta sin fasta när det är ramadan. Han har med sig sin bönematta ut till fälten och skogarna och får gå ifrån för att be när det är läge för det.
– Jag var tacksam och glad för att jag fick göra lumpen. Jag blev väl behandlad, fast att jag var troende och ensam om det på luckan. Jag fick en stor respekt för svenska staten. Jag kände mig som en vanlig svensk muslim. Mina kompisar kallade mig för ”mannen med karaktär”, eftersom de var lite imponerade över att jag orkade med både fasta och bönestunder fast att det regnade och alla var jättetrötta. De hade respekt för mig, jag var välkommen. Men jag insåg också att det fanns stora brister i systemet när det gällde förståelsen för hur det fungerade i andra kulturer och religioner.
En dag blir Samir inkallad på befälsrummet. Han sträcker på sig inför majoren och förklarar att 6913 Chahrour anmäler sig. Han vet inte alls vad det gäller men får förklarat för sig att det inkommit en anmälan mot Samir för misskötsel.
– Allt blev svart. Jag ansträngde mig så hårt för att leva upp till idealet, för att tacka för förtroendet jag fick. På vilket sätt hade jag misskött mig? Sen förklarade majoren att det kommit in tips om att jag söp. Då blev jag både glad och ledsen. Glad för att det här måste ju gå att reda ut, jag är ju muslim, jag dricker inte, det här är helt enkelt inte sant. Ledsen för att det hade gått så långt. Det fanns till och med vittnen, sa majoren. Jag bara undrade: hur ska de förklara det här?
Någon har sett Samir gå in på toaletten med en tung flaska. När han kommer ut igen är flaskan tom. Alltså har han klunkat i sig hela innehållet under tiden han varit bakom låsta dörrar. Alltså kan han inte vara nykter.
– De hade ju på ett sätt rätt. Men flaskan var fylltd med vatten. En muslim måste vara ren inför sin bön. Jag hade helt enkelt tvättat mig. Och när jag förklarade det här för majoren fick han en uppriktigt bestört min i ansiktet. Han hade nämligen jobbat i Gulfstaterna och visste en hel del om kulturen och sederna. Han förklarade att han var ledsen för situationen och att allt skulle lösa sig. Men det var då det klickade till inom mig: jag måste börja förklara. Jag kan inte säga att någon är främlingsfientlig, jag måste börja med mig själv. Så att de förstår.
Helsingborg, 2019. Samir har ägnat många år åt att skapa förtroende och bygga kontaktnät, främst mellan olika församlingar i staden. Det är nämligen ett bra ställe att börja på om man vill bygga broar mellan kulturer och sätt. De nya svenskarna är ofta troende och att nå dem via deras församlingar är en effektiv väg. Bara på Söder finns det en mängd församlingar; muslimska, kristna, judiska, esseiska och buddhistiska – ibland uppdelade i flera olika grenar inom samma trosfundament. Men Samir sitter också i möten med näringsidkare och myndigheter. Helsingborgs stad kan ha svårt att nå ut, och möts många gånger med en nedärvd skepsis mot myndighetsutövande. Samir säger att myndigheterna har resurser men saknar kunskap och att civilsamhället har kunskap men saknar resurser. Han är där och bygger sina broar.
– Jag ägnar mig inte åt något missionsarbete. Jag jobbar med integration. De äldre blir fler, resurserna sinar. Vi behöver damma av alla resurser vi har. Det behövs både en kunskaps- och en resursbank. Jag har fötterna i två kulturer och kan ta en medlarroll. Ser jag en konfliktzon så är det min skyldighet att agera. Vi dricker alla samma vatten, bara från olika muggar. När man inser det så kan man börja bygga något utifrån en gemensam respekt och förståelse.
Samir blir någon att vända sig till. I nätverket – Gruppen för mångreligiös dialog – har det nu samlats representanter från 18 olika sammanslutningar eller organisationer. De träffas med jämna mellanrum för att diskutera en mängd frågor. Ibland i en kyrka, ibland på polishuset, sedan hos en muslimsk församling, nästa gång i en synagoga. Han bjuds in till Almedalen för att föreläsa sommaren 2017. Han träffar dåvarande demokrati- och kulturministern Alice Bah Kuhnke som vill veta mer om brobyggaren från Helsingborg. Under ett möte med justitieutskottets ordförande Beatrice Ask säger han att eftersom Sverige är ett land med många ideella föreningar så borde man satsa på att utbilda de ideella föreningarnas styrelser, att det skulle gynna samhället ur ett socioekonomiskt perspektiv. Allt det här gör han ideellt. Egentligen är han till vardags teknisk konsult på Gallerbolaget, ett företag som levererar säkerhetssystem och har kontor i Malmö och Norrköping.
En dag ringer Johan Timgren från kyrkogårdsförvaltningen i Helsingborg. Han har ett problem. Förvaltningen planerar tio år framåt men har blivit lite tagna på sängen av flyktingvågen hösten 2015. Nu finns det snart inte längre plats för muslimer på stadens kyrkogårdar. Begravningsplatserna är på väg att ta slut.
– De hade inte hängt med efter befolkningsförändringarna. Jag frågade vad han ville att jag skulle göra? Jag kan ju inte hindra folk från att dö! Men jag bad om lite betänketid. Jag förstod ju att här hade vi verkligen en av de där konfliktzonerna. Vilka rubriker det hade kunnat bli! Muslimer får inte begravas i Helsingborg. Folk läser inte mellan raderna, ingen hade förstått det komplexa i problemet. Det hade blivit ramaskri i hela landet, det hade nått ut i hela världen.
Samir som själv är muslim kontaktar de berörda i de olika församlingarna. Och han går varsamt fram, gissningsvis med helt andra trampdynor än de myndigheterna hade haft. Det här har Johan Timgren förstått, det är därför han kontaktat Samir. Samir har en idé som rör teologiska frågor och som måste förankras med de religionskunniga. Förslaget är ganska krasst: Om vi gräver gravarna bra mycket djupare så kan vi få plats med två avlidna från samma familj i samma grav, men åtskilda från varandra. Det är på sitt sätt ingen djärv idé. Människan har alltid löst trångboddhet genom att tänka vertikalt, från våningssängar till skyskrapor. Men i det här fallet rör det älskade hädangångna, på väg till en plats bortom människans fattningsförmåga.
– Men alla förstod att här fanns det ingen som menade något illa. Det här blev en perfekt lösning för alla. Vi kunde dämpa en rejäl konfliktzon. Det började också gå ett rykte i kranskommunerna om att nu skulle judar och muslimer inte längre få begravas i Helsingborg. Det stämde inte, men däremot är det ont om platser och kommer en begränsning på begravningsplatser för de som inte bor i staden. Den här lösningen har i alla fall köpt oss flera extra år. Och nu håller man på att etablera liknande dialoggrupper som vår i kranskommunerna. Det är bara dialog det handlar om. Dialog och förtroende.
Söder, maj 2020. Festen ska heta Fasta och festa. Samir sitter i samtal med stadsbyggnadsförvaltningen och vill med sitt nätverk skapa något som manifesterar och enar på Söder, ett område som dragits med problem i flera års tid som kommunen trots flera försök inte lyckats lösa. Nu pratas det om att rent och snyggt och tryggt är det primära, det som ska kommas först. Det tas fram en paroll, Älskade söder. Kommunen ska inte in och peta, bara agera möjliggörare. Det verkliga jobbet ska göras på Söder, av Söder. Festen är en markering. Alla dricker samma vatten på Söder också, trots motsättningarna som finns där.
– Hur kommunicerar man när det finns kulturkrockar? Kommunen har försökt i åratal. Nu försöker vi vända på det och involvera både näringsidkarna, studenterna, församlingarna, den idéburna sektorn och alla andra invånare. Det är det första steget som är det svåra, för människor vill egentligen. De behöver bara få hjälp att ta det första steget, utifrån egna behov, med eget ansvar. Söder klarar sig självt, bara det kommer igång. Söder är en oslipad diamant.
– Jag var inbjuden av Maria församling för att hålla ett tal på Martin Luther King-dagen. Jag lyssnade på en barnkör som sjöng. Du är du och jag är jag men alla är vi lika bra. Jag önskar att vi tog tillvara på innebörden i de orden, så att det inte blir något vi bara säger.
Vi behöver snappa upp det goda, och då måste vi börja prata med varandra. Det är den goda tysta majoriteten som är problemet när det gäller motsättningar och konflikter. För det är den goda tysta majoriteten inom alla grupper som gör bråkstakarna stora och starka. Extremism är ett hot på alla kanter i samhället. Vi behöver hitta en medicin mot den och då är dialog och ömsesidigrespekt den enda vägen.
Text: David Lindman
david.lindman@helsingborg.se
Foto: Martin Olson