Sabina Söder bestämde sig för att Helsingborg behövde ett storskaligt nöjespalats och drog igång Bollbrolyckan på Söder – i samma lokaler som tidigare hyst nöjessatsningar som Ceasar’s Palace, Metropol, Hollywood, Wallmans och Cabaret. Då undrar man ju: hur tänkte du nu och vad är Bollbrolyckan för ett himla namn egentligen?
”Jag är en utpräglad känslomänniska och om jag tänker för mycket så kan jag låsa mig – det är ju inte samma sak som att jag inte har hjärnan med mig. Men känner jag ett stort kall så vill jag lyssna på det, jag har hittat nån sorts moder jord-kraft i allt jag har gjort tidigare. Och med Bollbrolyckan tänkte jag faktiskt inte så mycket, jag kände bara att det här måste jag göra.
Jag började som underhållningschef i Turkiet redan som 19-åring. Jag har haft egna företag sen jag var 26, i mer än 15 år. Jag har varit lärare för tusentals Helsingborgselever i dans, sång och teater. Shower har jag producerat mängder av. Tidigare hade jag ett varumärke – showgruppen Estrad som sen blev Xperience – The Dinner Show – som jag tog till ställen som Nattkatten, Dickens och The Tivoli och jag har stått på scen själv sen jag var tonåring. Jag har också jobbat som terapeut i många år. Men här dök det upp en möjlighet att samla alla mina kunskaper under ett och samma tak. Ett ställe där det gick att blanda personlig utveckling med det kreativa. Det har alltid varit människor och relationer som varit det viktigaste.
Jag hade länge känt en dragning till de här lokalerna. Jag bodde i närheten när Wallmans startade och kände många av dem som var med i början. Det var gemytligt och varmt, showen var proffsig. Det var aktuellt att jag skulle koreografera Wallmans final, senare skulle jag vara verksamhetschef och konstnärlig ledare för en annan satsning i samma lokaler. Jag hoppade av det projektet av olika anledningar men när jag gick därifrån så var det som att scenen sa till mig: nej, snälla – gå inte.
Några år senare vaknade jag en natt och visste hur jag skulle göra. Jag letade reda på ägaren till huset och förklarade att jag inte hade några miljoner, men en jäkla kunskap. Det tog lite tid och många tyckte nog att jag var knäpp i början, men Ulf – ägaren – började tro på mig och det gjorde Almi och SEB också.
För 15 år sedan sa jag att jag kunde tänka mig att driva det mesta, men inte en restaurang. Jag förstår varför många krögarvänner har problem, det är verkligen en utmaning på många sätt men jag tog den biten också och jag tog hand om den gamla inredningsbutiken bredvid, där lokalerna stått tomma i fem år.
Det är klart att man kan bli skraj och orolig. Det är kostsamt att driva ett sånt här ställe. Och man får göra allt själv; från att bestämma hur efterrätten ska smaka till att riva golv och fynda tapeter, från att jobba med marknadsföring till koreografi. Och så är jag ju fortfarande med på scenen själv. Det finns inte mycket hjälp att få. Kommunens tillståndsmyndighet har varit fantastiska men när vi öppnade fick jag klart för mig att jag saknade ett danstillstånd, vilket jag fick skaffa hos polisen. Det är inte så lätt att hålla koll på allt. Och när jag sökt bidrag hos kommunen har jag fått avslag för att showerna och det andra ligger under min ordinarie verksamhet, då finns det ingen evenemangsfond som får hjälpa till. Då blev jag lite sned, varför är det viktigare med externa sportevenemang än någon som försöker skapa en fast plattform för invånarna? Jag tyckte inte att det rimmade med stadens slogan; staden för dig som vill något. Jag hade blivit glad för bara några tusenlappar, som en uppmuntran.
Men nu har vi varit igång ett par månader och det har blivit magiskt. Jag har fått höra att det är Las Vegas-klass på showen, då blir man stolt som showproducent. Det här är ett nöjespalats som kan växa, jag kan tänka mig att öppna upp för en massa spännande idéer. Jag har redan fått förfrågningar.
När vi började med karaoke fick jag höra att det inte skulle funka, att det är bara asiater som ägnar sig åt karaoke. Men vi tänkte att vi verkligen skulle satsa på det och göra det bra och nu är karaoken det största vi gör efter showen. Det kommer både piercade, övertatuerade unga människor och 70-åringar för att sjunga.
Namnet Bollbrolyckan tog verkligen tid på sig. Lokalerna ligger ju på Bollbrogatan så den kopplingen finns ju. Medan lycka är ett ord som kan betyda olika för olika personer. Att lyckas är viktigt i Helsingborg, men vad är det – att lyckas? Jag hade en elev som hade det fruktansvärt jobbigt hemma. Att bara ta sig till skolan var en framgång för den eleven. Där kunde ingen komma och säga att hen inte hade lyckats bara för att betygen inte var toppen. För mig är lycka att trivas och känna genuin värme. Jag kom på Bollbrolyckan under djup meditation och fick gåshud på armarna. Det namnet gjorde att jag kände mig hemma. Senare googlade jag och fick veta att Bollbrolyckan var namnet på ett odlingsområde för stadens borgare på 1600-talet. Det ligger kvar idag, under Stadsparken och den Krookska planteringen. Jag hade inte en aning. Bollbrolyckan band ihop norr med söder och jag älskar symboliken i namnet. Att få samla människor och beröra dem, det är ju vad det handlar om”.
Text: David Lindman
david.lindman@helsingborg.se
Foto: Martin Olson