Helsingborg, en ny stad i ett nytt land

Parul Ghosh kom till Helsingborg från Indien 2017 och kände sig vilsen i sitt nya sammanhang. Hon bestämde att det enda sättet att överbrygga klyftan var att våga utmana sig själv och nu driver hon flera stadsfinansierade projekt för att hjälpa andra invånare. Men hur är det när kulturer möts, och vilka skillnader har vi gemensamt? Vi lät en annan immigrant, irländaren Robert Reilly intervjua Parul.

Som irländsk invandrare i nytt land, var det den lokala irländska puben jag vände mig till för att hitta information och bygga ett nätverk. Deras Guinness var fruktansvärd men det var en bra plats att börja på. Hur kom du ut och träffade människor?

– Jag såg mig om efter ett internationellt nätverk. Jag ville inte gå vilse i det lokala indiska samhället, då kunde jag lika gärna stannat i Delhi. Jag tänkte att om jag vill göra det här, då måste jag komma ut ur min komfortzon och sätta mig i besvärliga situationer. Annars fastnar du i din egen bubbla och stannar hemma. Jag kastade ett brett nät och anmälde mig till en massa evenemang. Det första året var tufft men du måste ta kommando över din egen situation.

Det går att bo i Sverige utan att tala språket om du har rätt jobb, men du får en mycket större inblick i svensk kultur och humor ju mer du lär dig. Hur går det för dig?

– Språkkursen på SFI var ett bra sätt att träffa människor från hela världen. Med ett främmande språk handlar det om förtroende och att våga göra misstag. Och det är ganska roligt när svenskar inte kan hindra sig själva från att imitera din accent. För mig betyder det att en koppling har skapats, en bra relation.

Ja, jag har gjort min del av misstag med språket. När jag jobbade som bartender råkade jag en gång blanda ihop orden ”ful” och ”full” och sa till en kille att jag inte kunde servera honom eftersom han var för ful. Lite besvärligt. Så hur hittar du svenskarna?

– Jag var lite orolig innan jag kom hit för att det skulle vara svårt att skapa relationer, och det kräver lite ansträngning. Men svenskarna har blivit de mest lojala vänner jag någonsin har haft. Du ser bland svenska människor att de flesta vänskapsbanden går tillbaka många år och att de verkligen värnar om varandra. Det är ganska ovanligt idag tror jag. Jag tycker att de pratar mer öppet om sina känslor på ett sätt som andra nationaliteter inte gör. Och jag älskar det faktum att de är så oberoende. I Indien finns det så mycket hjälp som förväntas av familjen och på andra håll, du behöver aldrig tuffa till dig. I Sverige är alla så vana att ta hand om sig själva, särskilt äldre människor! Så imponerande.

Sant. Jag konstaterade tidigt att till och med att öppna dörren för äldre drog konstiga blickar till sig. Det är de små kulturella skillnaderna som är mest förvånande. Vilka är skillnaderna du har hittat under åren i Sverige?

– Du har förstås fikakulturen på jobbet. Att ta kaffepauser tillsammans är ett absolut måste för att ses som en del av teamet. Men i allmänhet finns det den här förtroendekulturen. Mitt favoritexempel är ett som jag sett på min arbetsplats, där vi är flera som delar utrymme med universitetet. En skål med choklad och en skylt som säger ”ta en och registrera”. Den skålen skulle vara tom på cirka tio sekunder hemma! Och detta förtroende finns också mellan regeringen och folket. Till exempel har staden litat på mig med sina pengar för att driva mina projekt.

Du har fått pengar från Visionsfonden för en webbplats på engelska som ska hjälpa människor som är nya i Helsingborg. Och du blev den första som fick finansiering från Näringslivsfonden Corona för att bygga en digital plattform för att hjälpa lokala företag. Du har verkligen engagerat dig i staden och dess människor!

– Jag tror att saker och ting förändras, det finns fler möjligheter och jag ser att fler invandrare får projektbidrag. Idén med den här fonden var att bygga ett slags resursnav, men jag tror att det nu också är ett sätt att driva människor. Om du har en idé kan du prova den. Jag är inte en teknisk person men projektet har pushat mig och jag har uppskattat varje steg. Det här slår mig som så svenskt, detta förtroende för folket. Någon i staden vill göra något för staden. Det måste inte innebära en garanterad succé, det är initiativet som betyder något i första läget.

Helsingborg kommer att vara värd för en stor stadsmässa 2022 med besökare från hela världen. Vad kan de som kommer hit till H22 se fram emot med staden?

– Den har den här charmen av en gammal stad, gammal arkitektur och kullerstenar. Men den omfamnar också teknik, AI och hela smart city-konceptet. De går hand i hand, det finns en kontrast men de existerar tillsammans. Jag ser verkligen fram emot att se hur staden utvecklas under de kommande åren. Och naturligtvis är människorna supervänliga och välkomnande!

Jag håller med. För mig är det en storstad med känslan av en liten stad. Vad gillar du mest med att bo här?

– Tystnaden. Jag kommer från en stad med 19 miljoner invånare. Här finns en perfekt balans mellan stad och natur. Det är anslutet till resten av världen och Sverige, med färjan och Öresundsregionen, men du kan koppla bort dig själv när du vill. Normalt måste du lämna en storstad för det. När jag åker hem till Indien tar det lite tid att vänja sig vid bullret.

Det är detsamma på Irland, ständigt prat och lite utrymme att tänka på. I början tyckte jag att Sverige var väldigt reserverat och lågmält, men när du väl har kommit in i det är det bara ett annat sätt att leva och interagera. Det finns mer tid och utrymme för reflektion.

– Det har gjort mig riktigt lugn, och jag har lärt mig att spendera tid med mig själv och sakta ner. Och det har gett mig utrymme att tänka på nya saker jag vill prova. Jag skulle ge följande råd till personer som kommer till Skåne på besök eller för att stanna: kom med ett öppet sinne och upplev det på dina egna villkor. Var modig, omfamna skillnaderna och ta det en dag i taget.