Det är två år kvar till stadsmässan H22, när hela världen ska bjudas in till Helsingborg för att spana in hur framtidens smarta städer ska se ut. Berit Karlsson visar gärna upp det miljonprogramsområde hon bott i sedan Ingemar Stenmark gick i kortbyxor.
Det har gått 51 år sedan 1969, ett år när Olof Palme blev statsminister, Woodstockfestivalen ägde rum och Pippi Långstrump var en succé som TV-serie.
Det året kom Berit Karlsson med man och elvamånaders dotter till Helsingborg. Flyttlasset gick från Örebro till Grönkullagatan på Drottninghög. De tackade ja till den nybyggda lägenheten utan att ha sett den först. De nöjde sig med ritningen som Helsingborgshem skickade till dem med post. Fyra rum. Två mindre, ett större och så vardagsrummet. Ett kök med ljusinsläpp från ett mindre, högt sittande fönster utan fönsterkarm. Stor balkong. Ett större badrum och en mindre gästtoalett. En ovanlig detalj var fönstret mellan köket och vardagsrummet.
– Jag tyckte först att det var lite konstigt men eftersom fönstret i köket är så litet är det ju bra att det finns mer ljusinsläpp. Annars tyckte vi att det var ganska lyxigt med så många rum, till och med dottern fick ett eget rum fast hon bara hade en spjälsäng där inne.
1965 bestämde Sveriges riksdag att det skulle byggas en miljon nya bostäder i landet. Drottninghög byggdes som en del i det som kommit att kallas miljonprogrammet, ett jättelikt projekt där bostäder massproducerades mellan 1965 och 1974. Den absolut vanligaste hustypen som byggdes under miljonprogramsåren var trevånings lamellhus, det vill säga hyreshus uppförda som friliggande byggnadslängor, utan hiss. Alltså just sådana som Drottninghög består av. Helsingborgshems personal gjorde en studieresa till Warszawa i Polen och inspirerades av hur man byggde med stora betongelement, färdiggjutna armerade husdelar som sattes ihop på plats.
När Berit Karlsson flyttade in på tredje våningen var området alldeles nybyggt.
– Husen var klara men omgivningarna hade de inte hunnit göra något med så det var som en leråker här ute. Jag fick gå omkring i höga gummistövlar vart jag än skulle, säger hon.
Men när vintern 1969 blev till vår och sommar började Berit Karlsson upptäcka sitt nya område. Och hon fick snabbt nya vänner.
– Nästan alla som hade flyttat in här var mellan 20 och 30 år gamla. Antingen kom de från rivningskåkar på Söder eller så kom de från andra ställen i landet, som vi gjorde. Man fick förtur då. Och i stort sett alla hade barn i samma åldrar. I vårt trapphus fanns det tio barn i sex lägenheter. Så om barnen inte var hemma visste man att de var hos någon annan i huset, eller ute och lekte. Det var ju helt bilfritt här så när gårdarna väl kom i ordning blev det väldigt bra för barnen.
Eftersom miljonprogramsområdena kom till under industrialismens rekordår är de standardiserade och präglas av rationalitet och effektivitet. Det finns gångvägar och bilvägar men de korsar inte varandra. Bilarna skulle lämnas utanför området.
Gunnar Blomé, tidigare projektchef på Helsingborgshem, förklarar:
– I slutet av 50-talet dog cirka två barn i veckan i trafikolyckor i Sverige. Städerna var inte anpassade efter den ökande mängden trafik och de höga hastigheterna. Den tidens planerare prioriterade inte gång- och cykeltrafikanter, utan bilen stod i centrum i beslutsfattandet. Det försökte man ändra på 60-talet. Områdena skulle då istället bli trafik- och funktionsseparerade.
Industrialismen har satt sina spår i miljonprogrammen på många sätt. Avstånden mellan husen bestämdes av byggkranarnas längd eftersom kranarna på den här tiden gick på räls och var svåra att flytta i sidled. Och det var på 50- och 60-talen som de standardiserade måtten och byggnormerna, även kallade ”Svensk köksstandard” kom till. Efter forskningsprojekt där man studerade hur kvinnor arbetade i köken fick bänkar och skåp vissa bestämda mått, allt för att det skulle vara enkelt och effektivt att både bygga och använda. Man blandade inte boendeformer inom kvarter och sällan inom områdena, utan det var antingen småhus eller likadana flerfamiljshus eller hyresrätt, bostadsrätt och äganderätt separerat från varandra.
– På så sätt växte det fram stora kluster av enformiga strukturer. Men det uppfattades som väldigt modernt på den här tiden och miljonprogrammet var kronan på verket i folkhemsbygget – en rationell lösning på bostadskrisen. Man måste se till hur det såg ut tidigare, vi hade ju bland den sämsta boendestandarden i hela Västeuropa och det saknades bostäder till en stor andel av befolkningen. Inne i städerna bodde folk i hus som saknade både toaletter och centralvärme ända in på 70-talet, säger Gunnar Blomé.
Efter att ha fått sitt andra barn 1973 blev Berit Karlsson än mer involverad i sitt nya område, där det innan byggstarten låg fruktodlingar. Hon och några andra mammor startade tillsammans med Hyresgästföreningen ett projekt som kallas Plats för lek. Entusiasmen var stor, folkhemsdrömmen levande.
Kjell Kjellberg är en annan som minns glädjen över att ha kommit till Drottninghög tidigt 70-tal. Han hade tidigare bott på Söder och Fredriksdal med fru och fem barn.
– Jag jobbade inom jordbruket och tyckte först det var slöseri med fin jordbruksmark att bygga bostäder på Drottninghög. Men när vi kom hit fick vi en modern lägenhet med badrum och fungerande kök, det hade vi inte upplevt tidigare. På Söder bodde arbetarna och andra socialt svaga grupper. Det var inte alls bra, särskilt inte för barnen. Det var mycket kriminalitet och sprit och husen var i princip rivningskåkar. Det fanns inga toaletter i husen, bara utedass på gården. Så man ville till Helsingborgshem, där det var ordning och reda. Gick något sönder kunde man bara ringa dem. I början betalade de till och med tillbaka överskottet från hyrorna. Det var fantastiskt fint att komma till Drottninghög, säger Kjell Kjellberg.
Men ganska tidigt började Drottninghög få dåligt rykte. Här bodde en stor andel barnfamiljer med stora barnkullar. Många var ensamstående och medelinkomsten låg. 1975 konstaterade Helsingborgshem att det uppstått ”icke godtagbara sociala förhållanden” på grund av den höga koncentrationen av barn. Som en åtgärd byggdes femrumslägenheter om till fyror.
– Jag läste en rapport från Socialhögskolan i Lund om Drottninghög från 1983 och problemen som beskrevs i den var ungefär desamma som idag: stökiga ungdomsgäng som drog omkring i området, viss skadegörelse och stigande arbetslöshet. Så visst fanns det problem men det fanns mycket fördomar också, säger Gunnar Blomé.
Berit Karlsson håller med.
– Man ska inte sticka under stol med att det har varit problem. Jag tror att Drottninghög fick en dålig start. Nästan alla som flyttade in här var unga barnfamiljer med låga inkomster. Idag bygger man inte på det sättet längre utan blandar upp mer med bostadsrätter och radhus så att det flyttar in människor i olika åldrar.
50 år efter att Berit Karlsson gick omkring här i leriga gummistövlar har husen blivit slitna. Men här bor fortfarande många stora barnfamiljer som har en förhållandevis låg inkomst. Och sedan några år tillbaka är Drottninghög återigen föremål för prioriteringar. Om drygt två år ska området – tillsammans med i första hand Oceanhamnen och SeaU – visas upp för världen i samband med stadsmässan H22. Hur lyfter man egentligen ett gammalt nedgånget miljonprogramsområde? Nästan alla länder har sina Drottninghög. Det är många som är nyfikna.
Helsingborgshem bestämde sig för att jobba med ett långt perspektiv, 20 år istället för de vanliga fem eller tio. Husen började renoveras. De boende fick vara med och påverka. Fokus lades på barn och unga. En del hus behövde rivas. Nybyggen behövdes, både högre flerfamiljshus och lägre med uteplatser. Fasader behövde tvättas och målas. Grönytor fräschas upp och entréer byggas om. Nya förskolor och en utveckling av fritidsliv och skola var andra punkter, precis som nya fina lekplatser och satsningar som jobbprojektet Rekrytera och odlingsgruppen Planteringar utan gränser.
Satsningarna kom i tider när skjutningar, våld, droghandel och otrygghet allt tydligare börjat prägla bilden av området. Nu är polisen på plats i stort sett dagligen, stadens trygghetsvärdar patrullerar området under helgkvällar. Otryggheten har minskat.
Och Berit Karlsson bor kvar. Hon är fortsatt engagerad i området. Bland annat nattvandrar hon.
– Jag har väl vuxit fast här på något vis. Jag kan gå ner till källsorteringen och springa på någon och stå och prata i 20 minuter. Här finns mycket kärlek och omtanke och jag tycker inte att vi ska släppa vårt område eller bli rädda för att gå ut. Sen är jag faktiskt så dum att jag inbillar mig att jag behövs här.
Fakta / H22
2022 bjuder Helsingborg in omvärlden till stadsmässan H22. Drottninghög är, tillsammans med Oceanhamnen och SeaU, ett av mässans tre fokusområden.
Text: Katia Boberg
katia.boberg@helsingborg.se
Foto: Martin Olson / Helsingborgs museers samling