Charlotte tog sin sko och hittade ett företag

Arbetslösheten fick Charlotte Wanninger att börja måla igen. En dag när pappret tog slut stod hennes gamla slitna Adidas Stan Smith där och hon började måla på dem. Det blev starten på det egna företaget Talking Shoes Walking Art. Och svaret på några frågor: Hur långt får ett företagsnamn vara, vem tusan är My Feldt och kan man driva ett designföretag med en arm?

Du har en bakgrund inom kommunikation på företag som Ikea, Höganäs AB, Ikano Bank och Granngården. Vad är grejen med det här?

– Jag var mellan jobb, gick hos Trygghetsrådet och hade problem med smärtor på grund av mitt funktionshinder. Jag hade plötsligt en massa tid att fundera. Jag har alltid varit kreativ och uttryckt mig på olika sätt. Jag tog upp måleriet och en dag gick jag loss på mina gamla Stan Smith. Jag tog en bild på dem och la ut den på Instagram, som ett tips på hur man kan pimpa ett par gamla slitna sneakers. Människor reagerade; du borde göra något med det här. Jag fick in några beställningar och i julas bestämde jag mig för att våga språnget.

Det är inte alla med en talang och en hobby som gör ett företag av det?

– Jag tror få känner sig lämpade som egenföretagare i början. Särskilt inte bland oss som sysslar med något kreativt. Vi har en passion men vill helst inte befatta oss med allt det andra. Jag är fortfarande ambivalent. På ett sätt är det här ett drömliv, att få skapa och jobba med sitt eget, samtidigt som jag ännu inte är kompis med företagsdelen.

— I den bästa av världar hade jag haft en fast deltid i botten. Det är svårt med budgeten. Jag har en maxkapacitet, ingen annan kan ju måla skorna åt mig och jag kan inte göra hur många som helst. Och folk vill att det ska kosta som på H&M eller Ikea, men mina skor börjar på 2 500 kronor, exklusive själva inköpet av dem. Det är alltför lågt om man tittar på timpenning, ett par skor tar mig ungefär två dagar att göra. Jag träffade en affärscoach som snabbt räknade fram att jag behövde göra minst 27 par skor i månaden om jag ska plocka ut en ok lön. Jamen good luck! Jag kommer höja priset på sikt men just nu är priset sekundärt.

Men ändå börjar du nå ut?

– Jag pimpade ett par kostymskor. Då var det någon som sa att hon kunde se My Feldt i de här skorna. Jag bara: Vem fan är det? Men det är ju hon som driver Feldts Bröd & Konfekt i Halmstad och är med i tv och skriver kokböcker. Jag hänger på Insta som de flesta men hade bara följt mina vänner. Jag tycker det är svårt att fastna för företagskonton. Det blir lätt en stress i det. Ha detta, bär detta, var denna och så vidare. Jag hade svårt att fastna hos någon, men Mys konto fick mig fast i två timmar. Det var nån jag kände för. Mitt koncept bygger ju just på att fånga personen i skorna. Och när My började visa mina skor så blev det en liten miniexplosion. Jag har ingen budget för marknadsföring utan varje person med mina skor är min reklampelare. Det syns ju på dem att det inte är köpeskor. Jag är för gammal och har noll koll på influencers, ha ha! Men My var min typ av person. Hon var helt rätt person för mig och mina skor: helt bananas, färgstark som få med en galen utstrålning. Så nu i vår har det rullat på med beställningar.

– My la en beställning på sex skor till sin senaste boklansering och Helsingborgs stad ville att jag skulle göra åtta par skor till #artstreethbg. Uppdraget var att jag skulle tolka åtta av stadens, i dagsläget, tolv väggmålningar i skor.

Uttrycket, var kommer det ifrån?

– Det är nog mest en slump? Man har sina preferenser, vad man går igång på. För mig är det bland annat färg. Jag är inte rädd för färger. Jag drar på och skruvar upp färgvolymen på typ allt! Sen har jag en tanke kring hur jag bygger upp mina skor; insidorna och framsidorna på skorna är till för dig, så där ska det vara motiv och texter som du vill peppra dig själv med och utsida och baksida är för den som går bredvid eller bakom dig. Det är mycket pepp. Alla skor jag gör är måbra-skor. Skorna ska tala, det är därför det heter Talking Shoes Walking Art.

Vilket är ett rätt långt företagsnamn?

– Ja, haha. Min man tyckte det var för långt men skit samma. Det är så mycket som ryms i namnet. Många vill koppla ihop walking med shoes, men det blev kul när man vände på det. Jag gillar att leka med ord och det är ju konst som går! Och det är min konst. I USA har custom sneakers varit stort i tio år, men där är det övervägande killar som håller på med det och där pratar man nästan uteslutande om “factory finish”, man vill alltså inte att skorna ska se handmålade ut. Jag personligen tycker det är det som är grejen, att det syns att de är handmålade.

Jag kan inte ens skriva mitt namn med vänster hand. Du är högerhänt och designer men saknar höger arm. Det går nästan inte att förstå?

– Jag har fått lära mig att bli vänsterhänt men kan fortfarande ha problem med finmotoriken. Jag förlorade min arm när jag var 20, i en bussolycka på en skidresa till Åre. Bussen välte i ett dike och en tall klippte min arm. Men jag har alltid levt som om jag haft två armar. I början var det oerhört viktigt att mitt funktionshinder inte definierade mig så jag har baxat sängar upp till andra våning på egen hand. Sådana grejer. Men när jag blev 40 sa kroppen ifrån, jag upptäckte att jag måste vara snällare mot mig själv och bli kompis med mitt funktionshinder. Nu har jag gjort det till en grej. Det är bättre att visa upp skiten. I många år ville jag inte ha protes. De var ju bara estetik. En jäkla hudfärgad plastarm som dinglade. Nu har jag en när jag jobbar. Jag har pimpat den också. Inget går säkert här hemma! Och det är pepp igen: Just go for it, limited edition, be nice, be inspired. En 40-årig tjej som blivit döv hörde av sig och ville att jag skulle pimpa hennes hörapparat, och det är ju verkligen en grej som de flesta vill gömma undan. Det känns bra. Vi ska vara snällare mot alla och oss själva.