Boudoir – pour l’amour

Jane Svensson är fotografen som gärna plåtar dig i vackra underkläder, iförd stora rosa vingar. Och möjligtvis klackskor, men det beror på helhetskänslan. Pornografi handlar det inte om – långt därifrån. Det handlar om bilder där många upptäcker sin inre sensualitet och egenkärlek. Och det är ingen liten sak.

Det är otroligt spännande och kraftfullt att se den processen under plåtningarna, det händer framför allt hos de kvinnor som kommer in blyga och stela och som har en svag självbild. Att se dem slappna av, blomma ut och njuta av upplevelsen är underbart. Det går inte att jämföra med vanliga fotograferingar, som boudoirfotograf kommer man så nära personen man porträtterar. Det är mycket känslor inblandat, säger Jane.

Photo by Jane huserar hemma i lägenheten på Siöcronagatan. Det är helt enkelt mysigare och mer intimt och tryggt än att hålla till i en hyrd lokal någonstans. Här har hon inrett ett mottagningsrum med inbjudande soffor, man kan dricka te eller champagne och komma till ro. Lyxiga underkläder, skor, vingar och accessoarer finns för utlåning och det är sexigt och gulligt på samma gång. I rummet intill står en säng med nyinköpt gavel och en enorm vit korgstol med hög rygg tronar i hörnet. Man kan prova att sätta sig här och lägga sig där. Känna efter. Testa och tramsa. Bli trött. Allvarlig. Full i skratt. Under plåtningarna finns ingen annan än Jane med, ingen som dömer, ingen som tycker något. Det blir roligt, vänskapligt och experimentellt.

– Favoritaccessoaren är de stora vingarna, det är helt enkelt omöjligt att inte reagera när man får dom på sig. Att vara naken som en älva, med dessa sagolika, magnifika vingar på sig, det händer något i alla. De kostade skjortan men vad jag vet är jag den enda boudoirfotografen i Sverige som har dom och dom var värda varenda krona. De flesta av Janes kunder hittar henne efter att ha sökt på ordet ’morgongåva’ och då råkat ramla in på trenden boudoir.

– Ganska många bröllopsfotografer har börjat erbjuda det här konceptet nu eftersom det fungerar så bra. Själv profilerar jag mig gärna lite extra kring linjen, även om jag plåtar bröllop också.

Överallt på väggarna hänger bilder av kvinnor som Jane avbildat. Några män syns inte till, och de är sällsynta, förklarar hon, eftersom de tycks ännu mer fixerade vid eventuella kroppsbrister än vad kvinnor är. På en extra stor, inramad bild ligger en mörkhårig kvinna på en säng, hon tittar inte in i kameran utan åt sidan. Ansiktet är tankfullt, posen helt avslappnad. Detaljer som blir skillnaden mellan det sinnliga och det utmanande. Det finns inget hos kvinnan som är tänkt att förföra eller locka.

– Det där är en av mina favoriter, just den här kvinnan hade aldrig känt sig fin på något foto i hela sitt liv. Men på bilderna som togs hos mig strålar hon och hon sa efteråt att hon inte kunde förstå att det var sig själv hon tittade på. Hon fick en enorm självförtroendeboost. För mig är det det som boudoirstilen handlar om. Att man kommer sig själv nära, att man är nöjd med den man är och det man har och ingen annan kan ta det ifrån en. Hela den processen bevittnade jag hos henne och det är en ynnest att få vara med om.

En annan favorithistoria är den om kunden som nöjt tog hem sin box med bilder och gav i morgongåva till maken men när hon längre fram letade efter boxen kunde hon inte hitta den. På kvällen pratade hon med sin man som var på tjänsteresa och fick svaret att bilderna… ja, de hade han packat med sig.

– Det är ju det bästa berömmet jag kan få, skrattar Jane. Sen är det inte alla som blivit lika glada, det finns de som blivit förvånade över att deras kvinna tagit den här typen av bilder och som känt lite skam för hennes skull. Men då har de inte förstått gåvan, tror jag, hennes kärleksfulla, varma gest och tilliten hon visar honom genom att visa sig själv i en ärlig och skör situation.

Det är standard för Jane att få vassa kommentarer kring sitt yrke, män som blinkar och hintar om att ”jaså, minsann, där står du och glor på naket hela dagarna”, i tron att det handlar om sex i någon form.

Andra kan bli förlägna och ytterligare några få drar alla över en kam och etiketterar det som snusk som inte hör hemma i deras miljö eller i ett propert samhälle.

– Man får givetvis tycka vad man vill, så länge man beter sig vuxet och ödmjukt inför andra människors åsikter, önskemål och konstnärlighet, säger Jane.

Jane har som mål att själv vara motiv någon gång, men än har hon inte kunnat förmå sig. Bara för att hon håller i kameran och till synes fritt och sorglöst diskuterar allt som hör en boudoirplåtning till finns här en lång livsresa att ta hänsyn till, en trasslig härva av manodepressivitet, sömnlöshet och fysisk värk. Medicinerna hon tar för att kunna leva normalt och verka kreativt har dessutom gjort att hon inte känner igen den egna siluetten längre, fylligheten och kurvorna som tagit över känns ovana och inte som henne själv.

– Jag vill nå min målvikt innan jag ställer mig framför kameran.

Säger du inte emot dig själv, nu? Boudoirbilder handlar ju mer om känsla än perfektion, och vem sätter stadgarna för skönhet?

– Du menar att jag inte vågar utmana mig själv så som jag förväntar mig att mina kunder ska göra… ja, det är nog sant. En boudoirfotograf som inte vågar ta av sina egna kläder, där har vi en utmaning. Varför gör jag det här, då? Hon funderar och blicken fastnar på de väntande vingarna i hörnet, i fantasin rör de sig sakta där de står, vi kan nästan känna de lena fjädrarna mot kinden.

– Det har funnits stunder när jag står och plåtar mjuka och fluffiga saker men känt mig allt annat än mjuk och fluffig inuti. Jag har levt med en medfödd tyngd som ingen kan förklara. Det är inget jag skäms över numera. Jag har äntligen fått den hjälp jag behöver och nu vill jag faktiskt bara få en chans att fortsätta bygga upp mig själv, hitta mer styrka, mer glädje. Jag vill uppleva det som mina kunder upplever, jag vill in i den känslan, den lättsamheten. Jag vill vara lika självklar som de jag fotograferar.

Bortfallet av vårens och sommarens bröllopsfotograferingar har gjort årskalkylen tuff, men Jane varvar fotograferandet med att vara personlig assistent och hon tänker att hon får vara kreativ och komma på nya vägar, precis som alla andra med konstnärliga yrken måste just nu. Kanske kan årstiden leka fram fler som vill prova en boudoirplåtning utomhus, i ett skogsbryn eller på stranden. Man behöver ju faktiskt inte vara på väg till altaret för att vilja föreviga sig själv i en sanddyn, vibrerande av liv.

– Jag kallar utomhuspaketet ”wild and free” och jag är så imponerad av dem som vågar, det blir ju några åskådare ibland. Vi plåtar antingen i skymningen eller i gryningen, den gyllene timmen, för att få det där glödande, varma ljuset som är så fantastiskt. Det finns nog inget roligare. Jag gläder mig åt sommaren. Jag vill vara precis där jag är just nu.