Baka, baka liten kaka

Det krävs mod och galenskap för att få för sig att driva konditori hemma i garaget. Och humor, inte att förglömma. Sedan 2008 servar Anki Lagmark sockersugna helsingborgare från sitt Mors Kakeri och hon har mer än en gång utnämnt sig själv till komplett dåre.

Det är frestande att göra om historien till en saga. Sagan om Kage-Mor och alla kakorna i garaget, kunde den ha hetat. På första sidan möter vi grannkvinnan i kvarteret som börjat hoppa studsmatta för att inte bli tjock av alla bakverk hon äter. Ingen kan klandra henne för det, se bara på minibiskvierna som ligger på rad. Här gäller det att studsa på så man kan äta en av varje sort! Lakrits, nougat, päron och chokladsmörkräm. Bilden av biskvierna fyller ett helt uppslag i sagoboken. Och på nästa sida kommer Stammisarna i kvarteret som gärna står på ringlande rad, för det är de väldigt bra på. Särskilt bra gör de det på helgmorgnar, då räcker inte Kage-Mors uppfart till. Och därefter läser vi om grannmannen som inte kan låta bli att messa Kage-Mor klockan 22 på kvällen, fast man inte bör det, bara för att han är så vansinnigt sugen på något gott.

— Okej, jag kommer och låser upp, svarar Kage-Mor snällt fast hon egentligen krupit upp i soffan och börjat se en bra film.

Och Kage-Mors make, honom måste det berättas om med flera meningar, för hans personliga tränare har sagt att det snabbaste sättet att gå ner i vikt på är att skilja sig från Kage-Mor.

— Du kommer aldrig kunna nå dina mål med ett konditori hemma på tomten, säger personliga tränaren med djupt allvar.

På den tecknade bilden försöker nog den slimmade tränaren gömma en plåt med kanelbullar för Kage-Mors make, men det lyckas han inte med för Kage-Mors make är trots allt ordförande i Smakpanelen och han känner doften av kanel på en kilometers avstånd. Och inte tänker han skilja sig heller, för ingen kan väl ha det så bra som han, och därför snickrar Kage-Mors make världens finaste köksbänk och köksskåp inne i huset så att hon ska bli lycklig när hon kommer hem från sitt konditori i garaget. Hon är ju trots allt mjölallergiker, och därför vill han ta hand om henne lite extra.

— Jag har gjort allt tvärtemot vad jag skulle eller borde i livet, säger Anki Lagmark, och bjuder ur lådan av ”fulkakor”. De som kanske gräddats någon minut för länge men som den riktiga kakälskaren vet är allra bäst.

Hon skyr uppmärksamheten vi ger henne, hon är rädd att det ska leda till extrabeställningar hon inte hinner med. För inte särskilt längesedan stod hon med näsan mot väggen och nu måste hon tänka på sig själv, trots kristider där varje köpt kaka räknas. Och trots att hon inget hellre vill än att blanda, knåda, vispa och dekorera — favoriterna är marsipangrisar, tårtor och mazariner utan glazyr. De sista äter hon helst ljumma direkt från plåten.

Vad menar du med tvärtemot?
— Jag växte upp med föräldrar som båda var egenföretagare och som jobbade dygnet runt och jag lovade mig själv att inte göra samma sak i mitt liv. Dessutom renoverade de konstant och det var stökigt och bökigt och olidligt och så skulle jag heller aldrig ha det. Och vad gör jag? Jag driver eget bageri och gifter mig med en snickare som alltid har projekt på gång i huset. Halvfärdiga. Komplicerade. Stökiga. Projekt. Det är stört. Men utan hans hjälp hade jag aldrig kunnat förverkliga drömmen, han finns alltid där för mig.

Hur förstod du att du var nära utbrändhet?
— Det var nog när min tandläkare sa att de allra flesta bara behöver en bettskena i livet samtidigt som hon provade ut min tredje. Jag hade tuggat upp de första två i sömnen. Det finns säkert någon form av hyperaktiv diagnos i botten. Men jag älskar bakprocessen, hur trött och stressad jag än är så blir det aldrig tråkigt att baka. Jag har det med mig sen barndomen, mamma bakade sju sorters kakor och det låg hembakta nöttoppar, kokostoppar och vetebröd på faten och varje gång hon skulle ha kaffekalas så fick vi barn kasta oss iväg till affären och handla pepparkakor för hon hann inte göra den sjunde sorten.

Så varför valde du att bli egen?
— Jag har haft flera anställningar tidigare, bland annat på Fredriksdals café och på ICA:s bageri och jag har jobbat tillsammans med min bror Torbjörn på hans restaurang. Men så en dag tog jag modet och sa upp mig. Då hade jag redan pysslat en del med eget bak under flera år, och var tvungen att välja. Jag stod vid ett vägskäl, helt enkelt. Och när jag såg den gula bilen så visste jag vad jag skulle ta för håll. Jag köpte den och gasade. Många tyckte att jag var galen, det har de erkänt i efterhand. Min granne Ronny, som är kylmontör, var en av dem, men han har blivit en ovärderlig stöttepelare. Så fort något är trasigt på konditoriet kan jag ringa honom. Utan Ronny hade det inte heller funnits ett Mors Kakeri. Efter att ha haft kakbilen parkerad på utvalda ställen i stan under en del år har Anki nu valt att ställa av den hemma på uppfarten. Kunderna får komma till bilen, istället för tvärtom. Eller knacka på dörren till garaget, det går lika bra.

Köps det kakor i coronakrisen?
— Vi är ju ett fikaälskande folk. Men beställningarna ser annorlunda ut. Jag gör inga 12-bitars tårtor direkt, de stora kalasen är ju inställda. Istället blir det småkakor och småtårtor som man beställer till sina gamla föräldrar och ställer utanför deras ytterdörr. Biskvierna hinner jag knappt få fram förrän de tar slut. Det kan bli kaos ute på gatan vissa tider på dygnet, det doftar ju nybakat i hela kvarteret.

Här stoppar samtalet en stund. Ett par Stammisar knackar på.
— Vad är ni sugna på idag, då? frågar Kage-Mor.
— Vi är sugna på muffins.
— Jag har bara dom med hallon och citron, går det bra?
— Det får gå, och så behöver vi något som är nötfritt också.
— Vad tror ni om wienerbröd?

När köpet är avklarat diskuterar de julmust en stund fast vi är i maj och är rörande överens om att det är förfärligt att äta så mycket kakor. Men finns det kanske kanelbullar kvar i frysen från förra baket? Det gör det inte.

— Jag bakar ogärna kanelbullar, det tar för lång tid och ekonomin går inte helt ihop sig, säger Anki när Stammisarna gått med sin påse. Men när jag bakar bullar så gör jag det med mandelmassa och kardemumma i, aldrig både kanel och kardemumma. Den kombinationen förstår jag inte.

Kan du fortsätta göra det här så länge du har lust, tror du?
— Vem vet? Bara en idiot håller på som jag gör. Men jag gör det inte för att bli rik, det har det aldrig handlat om, och Mors Kakeri kommer inte säljas vidare till någon annan. Det stannar med mig och det slutar med mig. Och det lämnar inte det här garaget. Jag ska fortsätta så länge jag bara orkar, men i vilken form och hur mycket får vi se. Ibland drömmer jag om att ha några bord och stolar här utanför på gräsplätten, men då tillkommer ytterligare en massa regler som gör det komplicerat. Och jag gillar inte komplicerat. Hellre en ful kaka som smakar gudomligt, än en vacker pralin som inte har någon själ.