Alla har en story, Conny också

Han berättade den dramatiska storyn om Helsingørs Syklubb, organisationen som räddade flyktingar över sundet under andra världskriget.  Han har skrivit flera prisvinnande romaner och har fyra nya böcker på gång. Han driver sajten Alla har en story. Nu pratar Conny Palmkvist med både SVT och amerikanska filmbolag. Berättaren från Jonstorp är redo för den stora publiken.  

 2016 fick författaren Conny Palmkvist pengar från stadens visionsfond för att göra en dokumentärfilm om flykten över sundet och de där dramatiska åren på 1940-talet när svensk polis och danska fiskare räddade tusentals människor från krig och osäker flykt. Samarbetet hade kodnamnet Syklubben och Conny gjorde en amatörfilm med enkla medel – han hade knappast förhoppningar om att den skulle sändas fler än tio gånger i dansk tv. Nu är den enkla dokumentärfilmen på väg att bli bok, SVT pratar om en ny version med större medel och Conny som berättare. Dessutom har ett stort amerikanskt filmbolag vaknat och för diskussioner med författaren, spökskrivaren och redaktören från Jonstorp, numera Tågaborg. De här diskussionerna förs väldigt sena kvällar när det är kontorstid i USA och är en av anledningarna till de något trötta ögonen hos mannen med alla berättelser i bröstet.  

 När han tar emot i skrivarverkstaden i HD:s gamla lokaler vid Ängelholmsvägen visar det sig att det finns fler anledningar till en viss trötthet. Conny Palmqvist är på gång med fyra nya böcker samtidigt. Och det kräver mer än en vass penna.  

 – Jag är klar med rätt mycket, men böckerna är på olika förlag och nu är det mycket diskussioner kring lanseringar och strategi. Du kan inte göra press och tv-soffor för fyra böcker samtidigt.  

 Så hur är läget, för att inleda som Kristoffer Triumf?  

 – Det är spännande. Jag har aldrig haft ett så här bra utgångsläge med utlandslanseringar och filmidéer som flyter omkring. Jag har varit författare sen 2005, men det här är första gången jag sitter på större kontrakt och får betalt i förskott. Det har skett en förflyttning mot mittfåran och den större publiken. Jag är ett trappsteg upp och det känns inspirerande. När man har ambitioner och börjar arbeta sig upp så måste man ha ett vanligt jobb också för att överleva. Jag var copywriter på reklambyrå samtidigt som jag skrev böcker. Jag blev så utbränd att jag knappt kunde andas. Men kanske att man kan behöva en sådan riktigt hård lektion. Idag vet jag vilka tecken jag ska hålla utkik efter, jag planerar noga och jag ser till att ta ledigt. Den biten är lättare nu, när jag tjänar mer pengar. 

 Men du är fortfarande en arbetsnarkoman?  

 – Nej, det tycker jag inte. Men jag mår som bäst när jag skapar och därför pressar jag mig in i den skapande bubblan. Så okej då, det är väl det som kännetecknar en arbetsnarkoman. Skrivandet har alltid varit min tillflykt. Jag har gjort mina tio tusen timmar tio gånger om.  

Vi tenderar att som vuxna jobba med sådant vi visade en fallenhet för redan som barn. Har du alltid varit en berättare?   

– Definitivt. Som tolvåring hade jag hela pärmar med låttexter både på engelska och svenska. Det var hundratals texter som jag kämpade med. Men i unga år var jag kanske inte så mycket en berättare som en förmedlare av berättelser. Jag skrev ur mig det jag såg och kände, ett slags känslovrål. Det är först på senare år jag börjat skriva om saker som inte har med mig själv att göra.   

Alla har en story är ett projekt där helt vanliga människor får komma till tals med sina stories, vilket ju känns lite som en ripoff på instakontot @humansofny.  En av berättelserna, Bästa vänner är för evigt, fick mig att börja böla bakom skärmen på kontoret. Är det en ripoff och hur hittar du dina berättelser till Alla har en story?   

– Först vill jag säga att Alla har en story inte är en ren ripoff på Humans of New York. Det var däremot en total ripoff när vi gjorde Jag var här åt Helsingborgshem. Där hade vi exakt samma *upplägg, korta berättelser från människor som bodde i de områden där Helsingborghem fanns. Brandon Stanton som gör @humansofny har förmodligen gjort mer pr för New York än någon annan, men han skulle inte gjort så som vi gör med Alla har en story. Texterna hos oss är för långa, vi har inget format, vi skiter helt enkelt i att man ska ha ett format.   

– Berättelserna snappar jag upp lite varstans. Projektet är en hobbygrej. Jag letar inte aktivt efter stories. Jag hör saker från vänner, jag träffar folk som jag ska diskutera något helt annat med och så dyker det upp något som får mig att vilja släppa allt. Då känner jag att det här måste andra få höra. Det är ofta något supersorgligt, men det finns alltid ett ljus i det också.   

En av dina kommande böcker heter Aldrig bra på livet och handlar om din egen historia, ditt liv med din far och inte minst om din dotters autism. Hur var den att skriva?   

– Lätt! Resultatet ser kanske ut som om arbetet har varit krävande men ingenting har varit lättare att skriva för mig. Jag hade ju allt inom mig, jag hade gått och funderat i många år. Jag hittade tonen jättesnabbt och testläsarna fastnade lika snabbt. Den är inte så lång heller. Titeln är för övrigt snodd från en låt med Joel Alme.  

 En annan kommande bok heter En vacker cowboy lämnar stan. Det är en rasande snygg titel. Berätta!  

 – Jag la ut ett kapitel på Facebook, en förläggare ville läsa mer och sen skrev vi kontrakt. Den utgår från min egen morfar som ringde hemtjänsten en natt när han var 94 år och berättade att det låg en liten flicka i hans säng och sov. Hon måste ha gått vilse, förklarade han och hemtjänsten lyssnade fast att de förstod att han var hemskt förvirrad. I samma veva började han se svarta skuggor som rörde sig som ninjor utanför huset. Han var helt klar i huvudet för övrigt, hade full koll på Rögles tabellplacering och sådant. I boken faller lägenheten och tillvaron sakta samman för honom, tills han befinner sig i en annan värld, i öknen i Utah 1937. Cowboyhistorien bygger på en människa jag träffat i Helsingborg som faktiskt jobbade som cowboy i USA på 30-talet. Den tredje delen handlar om en av vårdarna som jobbade med morfar. Det är lite svårt att förklara men det är en roman i tre delar.  

Du är gammal copywriter. Hur viktig är en bra titel?   

– Oj, den är förstås jävligt viktig. Men själv är jag värdelös på att hitta på titlar. Jag får oftast hjälp, och det brukar ändå ta väldigt lång tid att hitta en bra. Titeln och omslaget är jätteviktigt och omslaget är om möjligt ännu svårare. Man vill få veta nånting, utan att förstå fullt ut.   

Omtyckt och älskad av alla andra är en titel som väcker känslor. Du skriver Morgan Allings biografi. Redan av titeln förstår man att det kommer att handla rätt mycket om att inte älska sig själv. Hur är det att jobba med Morgan?   

– Jag har spökskrivit böcker åt andra tidigare. Då måste man radera sin hårddisk 50 gånger om efter det att arbetet är klart. Det är så vansinnigt hemligt, det ingår i kontraktet att det aldrig får komma ut vem som faktiskt skrivit boken. Med Morgan spökskriver jag inte utan det är ett öppet samarbete. Och det är ett långtgående projekt. Vi hade egentligen deadline för ett och ett halvt år sedan, men har bara kommit ungefär en tredjedel. Det är mycket skickande av texter fram och tillbaka. Men det är kul och underbart att jobba med Morgan, han sprudlar av idéer.   

Du debuterade 2005 med den självbiografiska dokumentärromanen Hej då allihopa. Den handlar om din cancersjuka mamma och ditt eget utspridda liv i Skåne. Vad är grejen med all hjärtesorg?   

– Det har väl funnits mycket av den varan i mig, helt enkelt. Saker som är svåra att bli av med. Då måste jag skriva. Det är många som har dött på vägen. Men att skriva om sorgen är inget självändamål. Den blir ett berättargrepp, en ingång till historierna. Och det finns alltid ett ljus också. Men visst handlar det om sorgearbete på olika sätt. Sedan kan det förändras på vägen och bli till en berättelse om något annat.   

En helt annan sak. Vilka songwriters lyssnar du på? Det är lätt att tänka sig att du är en sådan som tycker att en dålig låt med en bra text är en bra låt och att en bra låt med en dålig text är en dålig låt?   

– Jag har en ambivalent personlighetsklyvning när det kommer till låtlyssnande. Min första stora musikaliska förälskelse var George Michael, sedan blev det Tom Waits. Den omedelbara popikonen och berättaren med fantastiska oneliners. De är varandra motsatser rent stilmässigt. Men generellt kan man väl säga att jag lyssnat enormt mycket på ensamma män med gitarrer. Ibland har det känts som att ingen mer än jag lyssnat på dem.   

Här tar Conny fram telefonen och börjar spela en låt med Niel Brooks. Han ber om tålamod för ”snart sjunger han om ett tåg, det är så jävla snyggt”. Niel Brooks har 35 lyssnare per månad på Spotify.  

 Vilka stories ligger dig varmast om hjärtat?   

– De jag återvänder till är dels de som är snyggt berättade, som Vägen av Cormac McCarthy. När jag läst den första gången och lämnat tillbaka den på biblioteket gick jag raka vägen till bokhandeln, köpte ett eget ex och började läsa om den. Cormac gör som han vill, det är verkligen inte tillrättalagt, den storyn är frikopplad från allting som håller den fast. Sen älskar jag duktiga stilister som kan skriva enkelt om något vardagligt, som Tomas Tranströmer. Allt han gjort är ju inte fantastiskt men där kommer ren magi då och då. Eller Kyssande vind av Hjalmar Gullberg. Hur kan man rimma så bra?   

Det finns ofta en stark koppling till hembygden i dina berättelser. Hur ser du på det?   

– Så har det ju varit men jag har släppt den grejen. Hembygden var starkt närvarande i fyra-fem böcker och någon novellsamling men jag har skrivit ur mig det nu, precis som min pappas död när jag var 14 år. Man blir färdig med saker, man förbrukar det som fanns att skriva om. Så tror jag att det måste vara, annars sitter man ju fast.   

Det är också tydligt att du är fascinerad över det som var och hur det blev. Är du en nostalgiker?   

– Det tycker jag absolut att man kan säga. Jag uppskattar böcker som utspelar sig på 40-, 50- och 60-talen fast att jag själv är född 1973. Jag vet inte varför men jag tror det handlar om människorna som fanns då, de som råkade befinna sig i den tiden, avtrycken de satte. Som tolvåring var jag helt fascinerad av Raul Wallenberg och det var det ju ingen annan som var. Jag var intresserad av Elvis. Och jag har nog läst Stephen Kings bok om Kennedymordet fyra eller fem gånger. King är en fantastisk berättare men det här är väl första gången där han verkligen får ihop slutet också.   

Böcker är ju en sak. De har sin form, sin plats, sin kanal. Är den mer digitala världen en utmaning för dig? Blir du frustrerad över att det finns så många broar som når ut, men att det är mer oklart vart de leder?   

– Utan tvekan blir jag frustrerad. Det är en form av mållös kommunikation. Jag har en hemsida bara för att jag ska ha en, men den har ingen stor publik och jag har ingen blogg där eller så. Jag fascineras av de som lyckas. Wow, hon har 150 000 följare i månaden! Och så förstår jag inte hur de gör. Eller så fattar jag det, men orkar inte bry mig om det själv. Jag kanske borde bry mig mer. Jag kanske skulle skriva en lagom feelgood bok med humoristisk touch så att jag kan somna gott om nätterna. Jag har tänkt att jag ska fan skriva en komedi, men så slutar det med att jag sitter med en obskyr berättelse om en kvinnoorkester i Auschwitz.  

Fakta / Conny Palmkvist 

Familj: Sambo och två barn. 

Bor: På Tågaborg i Helsingborg. 

Född: 8 oktober 1973 i Jonstorp.  

Läser: Andrew Ridgeleys lättsamma biografi och en tyngre bok av Cormac McCarthy om cowboys på slättlandet i USA.  

Tittar på: Älskar Woody Allen men kollar ju inte på hans filmer hela tiden. Det blir nån motsats till det jag pysslat med under dagen. Har jag jobbat med något tyngre så vill jag ha typ Seinfeld eller Raka spåret till Chicago med Steve Martin på kvällen.  

Äter: Bra mat. Grönsaker och fisk. Hade det inte varit för allt godis och alla kakor så hade min kosthållning varit perfekt.