Alla fotbollslag som klättrar i divisionerna får heta att de är verklighetens Åshöjdens BK. Men Hitte-Joel finns i verkligheten. Han heter Adil Kizil och sitter på HIF:s kansli.
Max Lundgren släppte den första boken om Åshöjdens BK 1967. Böckerna handlar om hur en före detta landslagsman i fotboll flyttar till en liten ort i nordvästra Skåne och börjar träna det lokala fotbollslaget, som lyfter från bakgården till oanade höjder. Generationer har läst om bröderna Engmark, Bagarn, Blåbärskungen och den räddhågsne målvakten Hitte-Joel. Den fiktiva historien blev en tecknad serie i tidningen Buster och på 80-talet en tv-serie med Björn Nordqvist och Johan Hedenberg. Och sedan dess en ständig referens så fort en liten klubb börjar mopsa upp sig och uträtta stordåd ingen hade kunnat drömma om.
På hösten 2004 bildade ett gäng kurder en fotbollsförening i Borlänge. Den fick namnet Dalkurd och finansierades med hjälp av pengar från IK Brage, som ett socialt projekt för att erbjuda sysselsättning åt ungdomar. 13 år senare spelade Dalkurd allsvensk premiär mot AIK på nationalarenan Friends inför 30 000 åskådare. Det är en klättring som knappt ens Max Lundgren hade kunnat hitta på framför sin skrivmaskin. Och Adil Kizil var med hela vägen. Nu har 35-åringen lämnat klubben han tillhört i hela sitt vuxna liv för att bli chefsscout i Helsingborgs IF.
”Inte ens vi som trodde mest på det hade kunnat förutspå vad som skulle hända. Nu när jag lämnat Dalkurd och för första gången kan se på det från sidan kan jag bara le åt det. Vilken sjuk grej jag varit med om! Att gå från noll till allsvenskan på 13 år, det händer ju inte. Vi slog alla rekord som fanns. Vi gick från division 6 till division 1 på fem år, ett gäng barndomsvänner från Borlänge. På de åren förlorade vi bara fyra matcher. Helt galet.
Vi spelade vår första match på en leråker i division 6 i april 2005. Minns jag rätt mötte vi Grängesberg borta. Du vet gräs i april i Dalarna, det här inte som här nere i Skåne. Och vi var ett lag som verkligen försökte spela fotboll på den där åkern. De flesta som startade då var med ända upp till division 2 och 1. De åren var de roligaste. Sedan började det komma in spelare utifrån och det var både nödvändigt och roligt det också, men jag minns ändå de första åren med störst glädje.
Det var som ett filmmanus. När vi avgjorde med sista sparken mot Gais i superettan och gick upp i allsvenskan. När vi spelade allsvensk premiär mot AIK på Friends Arena. Vi åkte i och för sig ur allsvenskan och det var såklart tråkigt att det blev så men ingen kan ta ifrån oss den resa vi gjorde med grabbarna från Borlänge. Vi gjorde den, det hände på riktigt.
Jag gjorde verkligen allt i Dalkurd. Jag var målvakt fram till 2013 och sedan var jag sportchef. Men jag har varit tränare också och materialförvaltare och till och med speaker. Vi var prestigelösa människor som jobbade stenhårt och gjorde vad som krävdes. Det tar jag med mig hit. Behöver jag stå i sportbaren så gör jag det. Det ska inte behövas, men jag är redo. Vi sitter alla i samma båt. Blir speakern sjuk så hoppar jag in där. Jag är uppväxt med hårt jobb. Om du är ödmjuk och jobbar hårt så ökar sannolikheten för att det ska bli bra resultat.
Jag trodde att det skulle vara enklare att lämna Dalkurd men klubben hade varit halva mitt liv och hela mitt vuxna liv. Det var tungt i början, men nu känns det otroligt roligt att vara i Helsingborg”.
David Lindman
david.lindman@helsingborg.se