En rektor ryter till

En rektor ryter till

När Cissi Warntoft berättar att hon jobbar på Drottninghögsskolan kan hon få höra; men är inte det farligt? Det är en reaktion hon är jävligt trött på.

Under en lång period när jag körde till jobbet så fick jag ha mental träning med mig själv på vägen dit. Jag tog ett djup andetag varje gång jag tog tag i dörrhandtaget till skolan. Jag visste att det skulle det hända något eländigt, jag visste bara inte vad det skulle vara just den dagen. När jag kom till kontorsdörren bildades det snabbt en kö utanför. Det var medarbetare som grät och skrek, medarbetare som var arga och frustrerade.

De var utsatta på något sätt. Eleverna kunde ha spottat på dem, sparkat dem eller knuffat dem, kallat dem för jävla hora. Det var så det fungerade på Drottninghögsskolan på den tiden för fyra till fem år sedan. Men när jag lyssnade på berättelserna blev det snart tydligt att vi vuxna var en del av problemet. Vi hade inte situationen under kontroll, och vi backade aldrig utan gjorde konflikterna ännu värre.

Det var ofta slagsmål ute på rasterna, slagsmål som följde med in i klassrummen. Startade en konflikt i ena änden av skolan var den snart över hela skolan. Eleverna lämnade allt de hade. På ett bräde bestämde sig åtta behöriga lärare för att lämna skolan. När vi annonserade efter nya fick vi inte en enda sökande. Efter ett halvår slutade några till. Och det var många av de duktigaste som försvann. Ett tag hade vi bara 40 procent behöriga lärare. Jag fick börja leta efter vettiga vuxna, gamla bekanta jag mötte på Ica Maxi, någon fotbollstränare. Det var helt sjukt. De behöriga stackarna som var kvar fick slita jättehårt med att planera lektionsunderlag för de som mest hade som uppgift att hålla eleverna inom fyra väggar. Både elever och vårdnadshavare var superoroliga. Eleverna klättrade på taken och hängde som apor från balkongen tre till fyra meter upp.

Jag blev kallad till barn- och utbildningsnämnden och fick höra att de tyckte det var dags att lägga ned skolan. De ville att jag skulle börja titta på hur man kunde flytta elever. Men jag tyckte det var ytterst olämpligt. Drottninghögsskolan behövdes. Och hos mig fanns det ingen tvekan om att det skulle gå att vända på allt. När Matz Ingvarsson blev ny verksamhetschef blåste det nytt liv i oss.

Vi ställde oss frågan; vad är det som händer egentligen? Många problem startade ute på rasterna. Vi försökte med alla traditionella lösningar. Olika tider, rastvärdar, nya leksaker. Men det blev inte bättre. Minst en kvart av varje lektion gick åt till att försöka reda ut det som hänt på rasten. Det kunde ta 45 minuter också. Vi skulle fixa högre måluppfyllelse men det skulle ju vara omöjligt om vi inte hittade till studiero.

Vi samlade alla medarbetare och kom fram till att vi helt enkelt skulle ta bort rasterna. Vilket motstånd vi mötte! I Sverige har vi haft skolraster sen 1842, det stod i både läroplanen och skollagen att man skulle ha raster. Så hette det i alla fall. Men faktum är att det inte stod nånstans. Istället anställde vi några hälsopedagoger när vi inte fick tag på lärare. Istället för raster med fri lek höll två hälsopedagoger i pulshöjande aktiviteter i fyra tidsintervaller varje dag. Det tog mindre än en vecka, så försvann alla bråk. Det var helt galet.

Vi hade då och nu ett 30-tal olika språk på skolan. Man slogs istället när man inte kunde prata med varandra. Men fysisk aktivitet behöver inget språk. Eleverna älskade att röra på sig. Deras frustration försvann.

Vi förberedde eleverna på hur det skulle fungera från vecka till vecka. Många kom från otrygga hemmiljöer men plötsligt började skolan bli den där lugna platsen de behövde. Vi blev som en vanlig grundskola och kunde börja testa eleverna istället för att ägna oss åt konflikthantering. Det visade sig att bara en tredjedel av dem kunde avkoda svenska språket på det sätt som var minimikrav för deras ålder. Så vi startade projektet Hela skolan läser. Även slöjdläraren och idrottsläraren förstod ju att om inte eleverna kan ta till sig språket så blir det svårt med precis all undervisning. Nu är vi sammansvetsade och jobbar tillsammans med det här. Stämningen på skolan nu… Det är som natt och dag. Vi har fått tänka utanför boxen och anställt både hälsopedagoger och restaurangvärdinna men vi har lyckats vända allt.

När skolinspektionen granskade elva skolor i Helsingborg för två år sedan var vi den enda som inte fick något påpekande på studiero. Vi har 93 procent behöriga lärare, vilket är i toppklass i staden. Vi har haft fler än 50 studiebesök, universitetet i Köpenhamn har varit här. Alla är nyfikna på hur man vänder en skola som hamnat snett. Vi ligger över snittet på hur nöjda föräldrarna är med barnens skola. Med 300 elever är det klart att det fortfarande kan bli bråk, men nu är det vanliga barnbråk – två elever som blir osams.

Tyvärr ligger vi fortfarande under snittet när man frågar föräldrarna om de kan rekommendera skolan till någon annan. De önskar sig väl skolor i andra delar av staden. Jag hoppas att vi kan ändra på den saken också nu när Drottninghög är ett prioriterat område för framtidssatsningen H22. Det är sorgligt att uppfattningen ute i staden fortfarande efter alla de här åren är att det är bråkigt här – när vi har en jättebra skola. Måluppfyllelsen kämpar vi fortfarande med men den kommer att bli bättre när fler lär sig språket tidigare. När man tittar tillbaka på var vi startade framstår det som helt sensationellt att vi idag är där vi är”.


Text: David Lindman
Foto: Martin Olson